Film – nödvändig för att överleva verklighetens grå zoner

I verkligheten lurar bedragare och skojare inga rika kapitalister eller baroner. I verkligheten är det den lilla människan som drabbas.

I filmens värld, däremot, brukar skojarna inte sällan dyrkas av en euforisk biopublik. Ta bara Paul Newman och Robert Redford i Blåsningen (The Sting, 1973).


Brott på film har nästan lika många gånger skildrats såväl som ont och amoraliskt såsom något romantiskt och poetiskt (Badlands, True Romance och Bonnie and Clyde).

Ibland har bedrägeri sammankopplats med romantik, ta till exempel filmen Shooting fish (1997) där tre ungdomar i England lurar överklassen att köpa varor som inte finns, och samtidigt, kärar ner sig i varandra. En ung Kate Beckingsale biter sig ideligen i läppen och ler flickaktigt till tonerna av Burt Bacharachs mest älskvärda melodier.


På film avgudar vi tjuvar, bedragare för deras list och fräckhet.

I verkligheten fnyser vi och förkastar all form av falskhet och bedrägeri.

Undrar vad som skulle hända med synen på Helikopterrånet i Västberga ifrån förra året, om det skulle göras till tv-serie eller spelfilm?

Kanske skulle verklighetens gärningsmän genom fiktionen uppfattas därefter som – intelligenta och vettiga. Vem vet.

Brittiske regissören och ”Cannes filmfestivalens eviga tävlingsgäst”, Ken Loach, vill helst inte skilja mellan verkligheten och fiktionen. I hans filmer sneglar han mot den samtida verkligheten och riktar fokus på den lilla utsatta människan. Hon som blir ett offer för girighet och tvingas bekämpa oproportionella stora krafter (It´s a free world, Mitt namn är Joe m fl).

Man brukar ju säga att verkligheten överträffar fiktionen. Men jag är skeptisk. Snarare tror jag att Woody Allen börjar få rätt.

Film är nödvändig - för att härda ut i livet, om man får tror amerikanske regissören i intervjun han gjorde med SRs filmprogram i P1, Kino (2010-05-21).

Allen fortsätter: Film räddar oss att gå under – från livets mördande tristess.

TA