Medverkande: Greta Gerwig, Mickey Sumner, Adam Driver, Grace Gummer m fl.
Speltid: 90 min
Betyg: AT AT AT AT
Premiär 16 augusti
Frances (Gerwig) är 27 år och lever i New York. Hon bor med bästisen Sophie. När hennes pojkvän pratar om att de ska flytta ihop då väljer Francis bästisen i stället.
Hon är närmare 30 år än 20 och väntar fortfarande på att livet ska börja.
Hennes drömmar om en balettkarriär har hon inte lämnat åt sidan. Men hur länge ska hon få vara lärling?
Bästisen Sophie sviker sedan henne. Francis står nu utan bostad. Hon får leta boende och en egen väg för att klara - livskampen - och att växa upp....
Greta Gerwig och Noah baumbach fortsätter att jobba ihop efter Greenberg (2010). Den här gången har de utökat samarbetet. De har nämligen skrivit filmens manus ihop. Allt började med småidéer som Gerwig mejlade till Baumbach.
.
Det finns flera likheter med Frances i filmen och Gerwig själv. På årets Bergmanvecka (biografen Roy i Fårösund, 2013-06-29) berättade hon om sina tidiga balettdrömmar. Och hon kommer även från Sacramento som Frances också gör i filmen. Gerwigs föräldrar är med i filmen - som sig själva.
Något har hänt eller är under utveckling med Noah Bambauchs filmproduktion. The squid and the whale (2005) och Margot at the wedding (2007) var smått mörka och melankoliska. Greenberg (2010) började bryta den trenden. Nu med Frances Ha har det definitivt infunnit sig en ljusare riktning.
Filmen har fått fin kritik och har jämförts med Woody Allens Annie Hall (1977) och Manhattan (1979). Inga dåliga jämförelser. Kanske ligger just jämförelserna nära till hands med valet av svart vit färg och relationsdrama/komedi i välbekant Woody Allensk miljö: New York. Detta poängterar också Gerwig själv i samtalet med Jannike Åhlund och Noah Bambauch på biografen Roy i Fårösund.
Filmen berättas inte i tid som vi är så många gånger vana med. Det är istället hopp mellan olika platser , gator och stadsdelar i New York (och städer i USA och utanför) som filmen drivs framåt.
Frances Ha har uppenbara förtjänster: Dialogen är oklanderligt underbar, så intelligent och så rapp. Filmens hjältinna Frances är rolig, öppen och älskvärd. Greta Gerwig gör sin finaste rolltolkning hittills. Det är en underfyndig, småkul, charmig och en begåvad komedi som berättas med lättdriven hand. Det läggs dock inte särskilt större kraft på något djupare innehåll.
Men här finns flera träffsäkra scener om tiden flera unga vuxna i New York samt i andra länder kan känna igen sig i. Pressen att bli vuxen - på riktigt. Undvika frågor på middagar ; vad man gör och vad man ska bli. Det skämtas om bloggar, om par, om sex, om slang uttryck osv. Det finns referenser till Gremlins (1984), Saturday night live och De 400 slagen (1959).
Det är en human film och har nog mer gemensamt med tv-serien Girls än säg glittriga och chic lit-serier som Sex and the city. Problematiken handlar mer om vuxenlivet och bästa kompisen än att hitta Drömprinsen och shopping. En av anledningarna till att filmen är i svart vit är just att särskilja filmen från andra New York komedier/dramer. Att ge den lite mer allvarlig ton/svärta och det visar sig gå hem. Tveklöst.
Blir löjligt förälskad i Greta Gerwig. Hon känns så spontan, genuin, kreativ och inbjudande. Hon har star quality och kan bära upp en film nästan på egen hand. Det är något med hennes utstrålning; hon är charmig, vacker, sårbar, kaxig, smart och tuff och ger och tar och blandar med ansiktsuttrycken. Hon är väldigt levande och närvarande i sitt skådespeleri som jag gillar. Hon skulle kunna vara en yngre syster till Kate Winslet och Cloë Sevigny (Kids, Last Days of disco).
Frances är en hoppfull film , om hur en ung tjej inte ger upp, trots livets alla krav och oväntade vändningar. Det återstår att se om Frances kommer bana vägen för flera liknande filmer i framtiden; unga intelligenta kvinnoporträtt i storstadsmiljö. Frances Ha trycker också på våra romantiska knappar. Våra romantiska föreställningar om vänskapen och bästa kompisen. Det både framgår i dialogen (någonstans i mitten av filmen) , vad som definierar en bästa kompis och i slutscenen förvandlas ord också till handling. Noah Baumbach och Greta Gerwig målar som sagt filmen och New York i svart vita penseldrag. Men det var länge sedan vi fick en sådan här färgfull och gnistande stadshälsning som just deras. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar