I Tom Tykwers (Spring lola, Parfymen) långfilmsdebut Dödsängeln Maria (1993) ser vi hur en kvinna (Nina Petri) ta hand om sin sjuke far (Josef Bierbichler) och sin krävande make (Peter Franke). Hon är fast i stela rutiner. Här finns ingen kärlek. Tvärtom. Fadern är elak mot sin dotter. Och hennes make behandlar henne som en slav. Han ska ha sin frukost, och ibland duger inte maten som hon kämpat och laga ihop. Och då ska hon får höra det.

Maria är en fånge bortom räddning. Det som får henne bort från klockslagen och den instängda tillvaron är breven hon skriver, däri hon  reflekterar kring den manliga grannen som har ögonkontakt med någon gång under dagen....
Nej, det är ingen munter historia, men det är en film man inte blir oberörd av. Det finns kraft och någonting vackert i allt det mörka och eländiga. Tykwer kan det där med märkliga kärlekshistorier (Heaven) och han liksom nya såsom gamla mästare - behärskar mer än väl konsten och berätta en "ganska enkel" historia på ett spännande och originellt sätt.  TA