True detective

Efter att ha sett sex avsnitt av totalt åtta av säsong två av True detective så har jag fallit pladask. Speciellt efter att ha läst intervjun med Colin Farrell där han känner sig nöjd med serien och menar att man måste se den som en antologi och inte en direkt uppföljare till första säsongen.

De första avsnitten var väl inte helt övertygande, snuddade ibland på gränsen till parodi, men frågan är om inte det mera speglade de förväntningar man hade och att inget fanns kvar av det som man i varje fall i efterhand trodde gjorde hela första säsongen, nämligen miljön och stämningen och samspelet mellan Woody Harrelson och Matthew McConaughey. Men när nu allt är utbytt mot ny miljö och nya karaktärer och ny story så märker man att det handlar om manuset och helhetsbilden att berätta om korruption och brott på ett lite annat sätt än vad som är vanligt i dagens polis-tv-serier. 

Och när det kommer till kritan så har manusförfattaren Nic Pizzolatto lyckats igen; efter de första sex avsnitten så finns där magin, det suggestiva, det säregna, det hypnotiska skådespeleriet och framförallt finns där mysteriet. Vad är det egentligen som pågår? Vad är det som händer? Som en klassisk noir-deckare dras vi långsamt både in och ut ur ett mysterium som även vävs ihop med karaktärernas inre demoner tills man nästan inte vet vad som är vad.

Även om både Vince Vaughn och Rachel McAdams är lysande så stjäl Farrell det mesta av showen. Han är inget mindre än magnifik här, frågan är om han varit bättre.

GS.