Det är något av en festival-stämning i Rålambshovs-parken, denna torsdagskväll i mitten av augusti. Solstolar, en överhängande doft av öl och stora folksamlingar i ring , och här finns förväntningar på vad kvällen skall bjuda på.
Regissören Michael Marciman (Call girl, Lasermannen, Upp till kamp) presenterar filmen och så börjar skymningen komma och Alien (1979) rullar sakta igång. Har inte sett Ridley Scotts klassiker på säkert 20 år.
Det är stort.
Jerry Goldsmiths mycket passande musik och den krypande och otäcka stämningen i filmen är minst lika stark nu som när jag såg den första gången. Gruppdynamiken på rymdfärjan Nostromo är skickligt regisserad och med små medel och nyanser lär vi känna besättningen. Ensemblen är också strålande: gamle Bond-skurken Yaphet Kotto (Leva och låta dö), Veronica Carthwright, Tom Skerritt, Harry Dean Staunton, Ian Holm, John Hurt och givetvis filmens ledande hjälte: Sigourney Weaver.
Hur är det då möjligt att en över 30 årig rymdfilm fortfarande lockar publik och faktiskt håller greppet om dig?

Finns säkerligen flera förklaringar till filmen Aliens storhet. Till och börja med är ju Ridley Scott en krönt och okrönt mästare till bildberättare. Flera scener i filmen är estetiska tavlor i färg och form och interiör. Derek Vanlints foto är sprakande. Miljöerna är både skrämmande och fascinerande och jag gissar på att filmen var nyskapande när det gäller och visa upp rymden så här - mörkt, suggestivt och klaustrofobiskt.  Det hade inte biopubliken sett förut.
Och Göran nämnde också före filmen vad Alien definieras av : det är ju egentligen en Agatha Christie berättelse i stil med Tio små negerpojkar. Sedan är det ju genre-möten: science fiction möter skräck/slasher/thriller.
Ibland saknar man ord för filmupplevelser.
TA