En brittisk bokförläggare, Bradley Blair (Sean Connery) försöker hjälpa en rysk vetenskapsman, Dante (Klas Maria Brandauer) och smuggla ut ett romanmanus till väst. Ryssens texter är av stort intresse både för brittiska underrättelsetjänsten och CIA, då ryska säkerhetsuppgifter avslöjas mellan raderna. Blair är anlitad av brittiska underrättelsetjänsten och blir en indirekt spion, då han via Katja (Michelle Pfieffer), Dantes tidigare kärlek försöker få kontakt med honom. Men med tiden blir Blairs ambitioner och beslutsamhet allt grumligare. Var har han sin lojalitet? Och han säger sig älska Ryssland mer än Storbritannien....
  
Ryska huset (1991) bygger på John Le Carrés roman (har inte läst boken, tyvärr) och det är en spionthriller under Kalla kriget. Här pratas det Glasnost ("öppenhet) och att man värnar om den och att den är efterlängtad. Miljöerna är raffinerade , Lissabon, Leningrad, Moskva och London. Sean Connery är oväntat bra i rollen som sluge och oberäknelige Blair. En man, en karaktär som starkt på minner om någon du tror dig ha sett förut. Han spelar jazz, han gillar whiskey, en del säger att han är "en mansgris", i förhören då man frågar om han känner en Katja, säger att han först, "jag har aldrig legat med någon som heter Katja"....
Michelle Pfieffer är bedårande vacker i nästan varje scen. Här har hon närmat sig i en rysk accent och vissa scener talar hon till och med ryska. Det är rätt imponerande. Hon har också filmens främsta repliker, om du frågar mig. "Människor som inte är begåvade blir lätt avundsjuka", säger hon efter Blairs berättelse om att han inte gillade matematikbegåvningar från sin egen skoltid. I en annan scen då hon skall visa brevet från Dante till Blairs stora förtjusning, hoppar hon över och läsa halva brevet för honom. Hon säger att det rymmer mycket kärlek från Dante till henne. "Överdrivna känslor kommer fram när man är ensam", säger hon kort.
Spionthriller är kanske fel genre-benämning för en film som Ryska huset. Det blir nämligen aldrig riktigt spännande, nu berättas den skickligt och i bitar , vilket gör att att historien blir mer avancerad än vad den egentligen är. Det är mer ett kärleksdrama som tar vid under Kalla kriget och mellan olika säkerhetsintressen. Men något saknas.
Jerry Goldsmiths musik är dock komplett: förförisk, sexig, sensuell och storslaget vacker. TA