Bergman i sinnet

Man kan inte riktigt släppa taget om Ingmar Bergman. Han är Sveriges största genom tiderna, fått Oscars, priser i  Frankrike och blivit känd och uppskattad världen över. Men hur kommer det sig att så få svenskar faktiskt sett flera av hans titlar?

Var han före sin tid? Eller bara en navelskådare?
Nej , han var inte en navelskådare. Han gjorde ju filmer om människans mörker och komedier. Filmerna finns ju kvar och är på flera sätt tidlösa. Inte minst frågorna han ställer i historierna om Döden, Livet och Gud till exempel. Och Sven Nykvists foto är både briljant och nyskapande - fortfarande.

Det är fascinerande att lilla Sverige fått fram en regissör lika stor som som säg Fellini, Woody Allen, Godard osv. Bergman säger själv vara mest stolt över två filmer: Persona (1966) och Viskningar och rop (1972). Persona hade mycket som gjorde intryck. Bergman säger i dokumentären Bergman och filmen (2004) i en intervju med Marie Nyeröd att i filmen fanns mycket vrede och "filmen brann ju bokstavligen upp"....

Han berättar också om hur han ljög på presskonferensen inför premiären av Viskningar och rop. Han sade då att filmen handlade om hans mor som då hade nyligen avlidit. Och att filmens olika kvinnliga gestalter fick spegla hennes olika sidor. Men så var det uppenbarligen inte. Bergman säger i intervjun om mediehändelsen, att "det var fan svårt och säga något om den filmen", och det visar hur visa lögner kan bli livskraftiga.

Hans karriär börjar skakigt med en jätteflopp i hans regidebut Kris (1946).  Han får dock en viss upprättelse med filmen Fängelse (1949). I mitten av 50-talet läser han om svenska framgångar i Cannes i Svenska dagbladet.

Och han förstår inte först att det är hans film I Sommarnattens leende (1955) som vunnit pris. Ingen hade sagt något om att hans film skulle visas där, så detta var ju givetvis en överraskning. Regissören fick då låna pengar av dåvarande flickvännen Bibi Andersson till en flygbiljett till Cannes. Han hade då med manuskriptet till I sjunde inseglet, vilket hade refuserats tidigare av dåvarande SF filmchefen, Carl Anders Dymling. Men nu när han var i Cannes och njöt av blågula framgångar bland filmeliten, kunde han knappat säga nej till honom igen.
Och Bergman fick ju rätt.
Och sedan dess fick han "fria händer" och har kunna gjort hela tiden vad han önskat.
 

I dokumentären Bergman och filmen får vi hör om bakgrunden till läraren Caligula i Hets (1941), han baserades på lärare från hans egen uppväxt, som kallades för "Kusken". Och det är väl slående för alla stora filmskapare eller konstnärer i synnerhet, hur de tar med saker från verkliga livet och skapar konst av.

I filmen Kvinnors väntan (1952) finns ju en scen mellan paret Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand  där de talar ut om deras förhållande och om den ena har varit otrogen osv. Det är en av Bergmans komedier och han berättar öppen-hjärtligt om var han fick idén ifrån. Han och dåvarande hustrun  Ellen var i Köpenhamn och hälsade på några goda vänner. De hade varit ute och festat och kom hem sent. Ingmar vred sönder nyckeln i låset och de vågade inte ringa på och väcka sina vänner. Det gjorde att han och Ellen satt i trapphuset fram till 6,7 på morgonen och då började de "prata", de hade aldrig behövt göra det tidigare, nu kom de varann på "djupet".....

När jag ser dokumentären Bergman och filmen slås jag av två saker: dels av vad en god vän till mig sa om Bergman nyligen, "om man vill öppna ögonen och ta till sig hans filmer, finns det mycket i hans filmer som säger saker om livet".  Och dels, vet jag vad jag ska göra härnäst, det är dags och se om om Smultronstället (1957). Kanske Bergmans bästa?
TA