Storartad och förtjusande bagatell om Livets skönhet

Tyskan Jasmins man lämnar henne (Marianne Sägebrecht) , mitt i Mojave-öknen. Här finns ingenting. Hon går längs den stora landsvägen , och drar i sin stora resväska. Kan Ensamheten vara större?
Ganska snart närmar hon sig något som liknar en viss civilisation. Bagdad café. Ett sömnigt fik där förståndaren, Brenda (CCH Pounder) sitter utanför i gungstol , arg, upprörd och med krossat hjärta. Kaffemaskinen har slutat fungera. Hennes man har också lämnat henne. Inne i fiket spelar hennes son maniskt på pianot, hans bebis skriker av hungrig mage, och excentriska gäster klagar på kaffet....
När Jasmin frågar med tysk brytning om och hyra ett rum på Bagadad café , tror Brenda först att hon skojar....

Percy Adlons Bagdad café (1987) är en förtjusande uppenbarelse, en hyllning till Livet, och mötet mellan två olika kulturer. Här finns värme, mänsklighet, kärlek, hopp och tro på något bättre. På människan. Och utan att filmen säger det eller skriver det oss på näsan: handlar det ju om det filosofiska , det som formar våra identiteter: Vi blir till i mötet med andra människor.
Det är en enkel, lättsam film med humor och en del skulle nog säga att filmen inte berättar om något speciellt. Den är som livet. Det bara fortgår.
Men Bagdad café är ändå på något sätt skyddad från den yttre komplicerad världen. Den stora problematiken handlar mest om en kaffemaskin som måste fixas.....

Sällan har en film haft ett sådant bärande och fantastiskt ledmotiv som i det här fallet och Jevette Steeles Calling you. Man gråter när man hör den melodin och ser bilder kring öknen, och man ser solnedgången eller hur Brenda tar sig samman och kämpar ytterligare en dag eller Jasmin sitter med Ensamheten i det hyra rummet.
Bagdad café är visserligen en bagatell , men på flera sätt en alldeles storartad bagatell som skvallrar om Livets mirakel och magi. Brenda och Jasmins vänskap får illustrera hur vi hela tiden behöver utmana oss, inkludera oss i möten, och utbyta Andras perspektiv och förhållningssätt. Vi människor är inga enskilda öar.
Vi blir till i mötet med andra människor.
TA