Det är på tiden att Michael Douglas, 70 år, får visst fokus i media. Det är därför glädjande att Svd Perfect guide (29/8) uppmärksammar honom. I Victor Johanssons artikel "Douglas tredje makt" beskrivs skådespelarens renässans i karriären efter strupcancern. Han får beröm för sin klädsel. Han berättar hur han efter sjukdomen slutat bryr sig och sagt upp "självcensur". Nu kör han bara.
Han minns en särskild kväll. Den kväll i slutet av 80-talet då han prisades för rollen som Gordon Gekko i Oliver Stones Wall Street (1987). Han fick till en början fira Golden globe priset på egen hand i ett ödsligt hotellrum. Men han får senare fint sällskap i form av George Harrison och Bob Dylan.
Han har en intressant teori varför flera skandinaver uppskattas borta i Drömfabriken. Han säger att det nu pågår en skådespelarkris i USA. Douglas menar att "brittiska skådespelare tar sin träning alldeles för seriöst" och amerikanska skådespelare "bryr sig mer om image och sociala medier än själva skådespeleriet".
Amerikanska skådespelare och aktriser är enligt Douglas alldeles för asexuella. Männen har blivit känsligare och mer metro-sexuella, säger han, och menar att det är grundproblemet. Och detta får förklara "Den Skandinaviska Invasionen" i Drömfabriken
Till sist det är ju intressant och läsa om hur Michael Douglas uppskattar när han blir "ett med rollen", "då han slipper spela en roll". När karaktären bryter upp fiktionen med verkligheten. Rollen i Farlig förbindelse (1987) ligger nära honom till hands, visar det sig.
Michael Douglas har funnits i mitt film-liv i många år. Minns hur jag i barndomen såg honom i Jakten på den vilda stenen (1984) och väckte kemi ihop med Kathleen Turner. Det var en grav Indiana Jones-kopia med en charm som Robert Zemeckis är duktig på och förmedla i sina filmer. Farlig förbindelse handlade ju, ursäkta, Michael Douglas, mest om "kanin-scenen" och Glenn Close.
I efterhand har hans roll som Gordon Gekko i Wall street (1987) ikon-förklarats. Filmen har överlevt och visat sig på ett ganska unikt sätt vara både före sin tid och beskriva dess samtid. Unikt som sagt.
Men det är på 90-talet i min bok som han kliver mest fram och gör avtryck i filmer som Basic instinct (1992), Falling Down (1993), Ett perfekt mord (1997) och Wonder boys (2000). Han har framförallt vågat ta roller som andra kanske inte känt sig bekväma i.
Och han har på kort tid blivit specialist på att gestalta en rik man som värderar och mäter Världen och Livet efter sedlarna. Och inte sällan hamnar han i moraliska trubbel och på andra sidan Lagen.
På senare år har han fortsatt imponera i filmer som King of california (2007) och inte minst i Mitt liv med Liberace (2013).
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar