En högst individuell fråga, antar jag.
Går jag till mig själv , så verkar barndomens påverkan lättbegriplig. Sonny Crocketts (Don Johnson) värld verkade ju mycket enklare än min och betydligt mer spännande än det liv pojken i mig levde.
Här fanns dock en vapenfascination som för vuxna kan verka skrämmande.
Indiana Jones vars filmäventyr satte även stark prägel hos den lilla pojken. Man drömde ju om - ja det låter ju väldigt konstigt, jag vet - en ox-piska.
Gymnastiklektionerna i skolan, då läraren hade förberett hinderbanor och redskap, handlade egentligen bara om en sak. Att få leka Indy och hänga och hålla sig i lianer. I ens fantasi utspelades en värld som liknande filmerna, där man skulle kämpa emot skurkar, säg nazister, och rädda Marion (Karen Allen) eller en Willie Scott (Kate Chapshaw).
Och James Bond förstås, han hade ju allt. Så man kanske kan sammanfatta att barndomen kännetecknades av Film som något som kryddade barnens lekar.
Under tonåren blev det mer av action/äventyr....
Kanske inte så konstigt, det blev ju enkelt och glömma bort vardagen. En flykt från skolans eländiga värld med oförstående lärare, betyg-stress och mobbare.
I filmens värld lyckades man ju alltid hitta tröst, hopp och drömmar. Och i filmens värld kunde man hitta någon som en själv. Eller hitta någon som inte var som en själv, men fick en och glömma allt det jobbiga.
Och var dem inte som en själv, ville man ju vara dem man såg på vita duken. Kevin Costners Robin Hood, Harrison Fords Jack Ryan eller Wesley Snipes basketspelare i White men can´t jump (1992) mfl....
Film kunde ju också väcka ens rädslor och det med råge. Det är ju egendomligt, ju mer man tänker på det. Hajen (1975) skrämde mig som barn så rädslorna sitter fortfarande än i vuxen ålder. Det är helt enkelt omöjligt och bada efter man ha sett filmen. I synnerhet om man ser filmen under eller före sommaren. Att bada i skärgården är efter man ha sett filmen, ingen fridfull, naturskön upplevelse. Det är bara ångest och skräck. Vid första simtaget i havet är man helt övertygad om att Hajen finns här omkring och snart hör jag , eller jag hör redan John Williams musik flåsa mig i nacken.
Länge var jag också märkt av tv-serien Twin Peaks. Det blev svårare för varje sommar och vistas på familjens sommarhus i Roslagen. Här fanns nämligen ingen toa. Och vid behov fick man gå ut i skogen eller "runt knuten". Och särskilt under kvälls och natt-tid var man inte tuff. Ljudet av ugglor och per automatik hamnar jag i Twin Peaks. Jag vågar inte vända mig om. Så rädd för och se hysteriska Nadine (med lappen för ögat), Killer-Bob, Leland och - till och med Catherine , skrämmer mig. Vid varje buske tycker jag mig se någon läskig karaktär från serien.....
Det räckte inte med att ens föräldrar eller andra påpekade att det var bara fantasier eller att "dem finns inte i verkligheten" eller att "det är bara film"...
Och just det argumentet: "det är bara film", är kanske det allra sämsta.
Det finns i min värld ingenting som heter "det är bara film".
Snacka om och nedvärdera konstformen.
Bara det är film, skulle man ju säga, så är det faktiskt något som känns så mycket verkligare och vitalare än mycket annat. Ja, ibland känns det mer på film än vad man känner i riktiga livet. Så stark kan film vara. Så stark är filmens kraft!
Ända sedan mitten på tonåren och uppåt har det varit dem mörkare och lite sorgligare filmerna som drabbat mig allra hårdast. Som nästan knäckt ens hjärta i bitar , men som också stärkt en och inspirerat en på samma gång. Ytterst märkligt.
Allt började visserligen ganska tidigt i mitt filmliv; agent 007 förlorar sin älskade i I hennes majestäts hemliga tjänst (1969), det sätter liksom ribban. Elliot får torka tårarna och se sin älskade kamrat , E.T lämna jorden..... (1982)
Och Gordie (Richard Dreyfuss) i Stand by me (1986) minns tillbaka till sommaren på 50-talet med grabb-gänget, och han konstaterar att sådana vänner som han hade då skulle han aldrig få igen i livet. Och han sörjer förlusten av bästisen Chris Chambers (River Phoenix) som knivhuggits till döds i vuxen ålder.
Och även Louis Creed (Dale Midkiff) när han ser sitt barn köras över av en lastbil i Jurykyrkogården (1989) är ju kolossalt sorgligt.... det värsta man kan se.... tror jag....
jag kan räkna upp åtskilliga exempel och särskilt vemodiga sådana som präglat mig och fastnat hos mig i mitt filmliv....
På senare år av förklarliga skäl , har man blivit alltmer luttrad och mätt kanske. Dem stora känslovindarna drabbar en inte lika som förr.
The Deer Hunter (1979) ruskar om en och man blir aldrig mera sig lik efter ha sett den filmen. Den fina vänskapen som skildras från Pennsylvania är som bortblåst före eftertexterna. Vi ser en uppgiven Robert De Niro försöka hämta hem en alltmer förstörd och hjärnrubbad Chris Walken, fastkedjad i Vietnams roulette spel....
Och vänskaper som dör är minst lika starka berättelser som kärlek som går åt skogen. Vi som älskade varandra så mycket (1974)
har båda dem ingredienserna medan Blue valentine (2019) är fruktansvärt knäckande när det vackra måste dö, eller försvinna till minnen och bitterhet och avsky...
Ibland känns det som det är bara jag på hela jordklotet som älskar och har The Pledge (2001) som en del av kroppen. Sean Penns film har jag säkert sett 10 gånger och varje gång är man helt färdig. Knockad.
Uttömd.
Det finns inget kvar i dig efter du sett den filmen. Jag vet inte varför det blir så eller varför jag blir så indragen i den här filmen. Jag var ju trots allt vuxen när jag såg filmen för första gången. Men det är något i tonen.
Och jag har fått höra att Jack Nicholson är "så trött" i den filmen, eller att han "spelar bara sig själv",,, men den kritiken kan jag inte riktigt ta på allvar. Hans porträtt av kriminalaren Jerry Black kan ju vara det allra största någonsin....
I min värld är det djupt rörande och se honom försöka pensionera sig från en lång och invecklad poliskarriär. Det går sådär. Han vantrivs på avslutningsfesten bland palmer och lounge musik och tal och sånt. När han hör om ett mord på en liten flicka, tvekar han inte. Han tänker inte vara kvar på festen. Var hängde jag vinterjackan? tycks han bara tänka och sedan är det bilen som gäller mot brottsplatsen....
Det är något med Jerry Blacks anti-hjälte. Han är ju godhjärtad, en Martin Beck typ, det finns något faderligt över honom. Men också något bitterljuvt. Som om han på ålderns höst accepterat Livets vidunderliga gång. Släppt vissa saker. T ex kärleksliv och familj.
Och utan att avslöja för mycket för er som inte sett filmen; Han har ju rätt, men vissa omständigheter skriver ju historien och hans öde ter sig då annorlunda. I slutändan förlorar han allt: och han uppfattas bara av omvärlden som en dåre....
När man ser honom befinna sig i en slags psykos, eller psykisk sjukdom, förblindad av mörkret, alkoholen och smärtan och det snurras runt om honom och man hör den ängel-liknande musiken.... då dör man alltid lite inombords...film gör ont. vansinnigt ont....
Och detta känner man lite spår av även i Man of steal (2013) , två gånger till och med....
Dels i filmens dramatiska inledning då Stålmannen tvingas lämna Krypton och hans föräldrar (Russell Crowe och Ayelet Zurer) ser deras lille son försvinna ur deras liv....man blir ju gråtfärdig när man bara tänker på det....
och så när Clark-Kent i vuxen ålder ser hur hans styvfar (Kevin Costner) offra sig själv för och rädda andra..... helvete....tårarna bara faller ner........
Det är bara film. Nej, det är det inte är.
Film kan vara större än Livet självt.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar