Way out west

Kevin Costner skulle egentligen ha gjort filmen Tombstone (1993) om Wyatt Earp. Men han blev tydligen oense med en av manusförfattarna och hoppade av projektet. Han slöt sedan upp  med den tidigare "parhästen" i Lawrence kasdan (dem hade ju gjort Silverado tidigare) och gjorde filmen Wyatt Earp (1994). http://hollywood-elsewhere.com/images/column/93006/russell.pdf

Tombstone fick istället Kurt Russell i huvudrollen som sheriffen och revolver-mannen Wyatt Earp.
Filmerna utkom samma år (1994) på biograferna och blev ju "konkurrenter" eftersom de båda berättar samma historia.

Kasdans film Wyatt Earp är dock mer ambitiös i sin ansats och försöker beskriva Earps historia från barnsben till ålderns höst. Det blir en episk tre timmars film, men som Roger Ebert skriver: "filmen vet inte riktigt vad den vill och saknar både energi och kraft". http://www.rogerebert.com/reviews/wyatt-earp-1994

För egen del hakar jag upp mig på  Costners Wyatt Earp och när han ska ingripa. Han ska nästan alltid börja med och presentera sig med: "Jag är Wyatt Earp"...

George P Cosmatos Tombstone är knappast sevärd, men bättre än Kasdans film. Den är enklare, mer sparsmakad och fokuserar mest på uppgörelsen i Tombstone mellan familjen Earp och banditerna "The Cowboys". Ändå är det något som saknas i den här filmen också.

Och jag börjar nästan betvivla över två saker: för det första är Wyatt Earp så intressant som person egentligen? Är inte hans lungsjuka kompis Doc Holliday mer spännande figur? Och för det andra; är jag så förtjust egentligen i western-filmer?

Jo, helt riktigt,  Doc Holliday är betydligt intressantare än kompisen Earp, Doc är mystisk och lite dystopisk. I Val Kilmers förklädnad i Tombstone beklagar han över världen som "skit" och efterlyser ett vettigt sätt för och stå ut med eländet. Han super för mycket, spelar poker dygn efter dygn och har ett ganska häftigt förhållande med en ungersk vacker glädjeflicka (Joanna Pacula).

Western är en märklig genre, mer romantisk och mytomspunnen genre får man leta efter i filmhistorien. Många generationer växte upp med Gary Cooper och John Wayne, förstås. Sergio Leone satte väl standarden med sina stilrena "spaghetti-westerns" med Clintans kisande ögon och Ennio Morricones klassiska musik, under 60-talet. Vad hände sedan? Lite krasst och slarvig historieskrivning indikerar på att det gjordes kraftiga, uppdaterade efterapningar på Leones filmer i varje årtionde. Syftet var och vinna en yngre publik och bibehålla traditionen av en genre som för varje år blev mer avlägsen. I min generation blev det en tillfällig "nytändning" främst med nu senast Tarantinos filmer (Django Unchainde och nu senast Hateful eight).

Under 80-talet gjorde  Lawrence Kasdan stjärnspäckade Silverado (1985) och Clintan gjorde underskattade Pale rider (1985). Brat packgänget fick sin version i  Young guns (1988-1990).

Clintan gjorde De skoningslösa (1992) och erhöll respekt och visade att revolver-mannen eller Hjälten vi sett i så många år är ihålig. Han är en hycklare, en lögn och stor Skurk och Mördare. Och Sheriffen (Gene Hackman) är korrupt och sysslar med mygel.
 
Och 1994 påbörjades en "western-boom" med filmer som Tombstone och Wyatt Earp. Men dem store succéerna uteblev. Båda filmerna var enorma och påkostade produktioner och har hisnande rollbesättningar.

Vad sägs om namn som Michael Madsen, Tom Sizemore, Dennis Quaid, Bill Pullman, Gene Hackman, Isabella Rossellini, Jobeth Williams (Wyatt earp)?

respektive

Billy bob thornton (bilden), Val Kilmer, Bill Paxton, Billy Zane, Sam Elliot, Michael Biehn, Powers Boothe, Charlton Heston och Michael Rooker? (Tombstone)

Några scener är i stort sett likadana i båda filmerna. Det handlar mestadels om när Wyatt Earps bror Virgil (Michael Madsen respektive Sam Elliot) skadas och han kommer förlora sin arm. Ett annat exempel är hur Wyatt Earp förälskar sig i en annan kvinna och hans hustru, Mattie (Mare Winnigham respektive Dana Wheeler Nicholson) går mot sin egen undergång i form av svartsjuka och farliga drycker.

Nej, det är knappast nödvändigt och se dessa western-filmer. Det är dock kul och se lite biroller i filmerna, på den tiden var dem okända och ingen visste vad som väntade dem: tänker främst på Tea Leoni (Bad boys) och  Thomas Hayden Church (Sideways).

Instämmer också helt med Roger Ebert; Val Kilmer och Kurt Russell har roligare tillsammans än vad Costner och Quaid har.

Till sist ska väl sägas att efter Tombstone och Wyatt Earp följdes ännu några western-filmer med blandad kvalitét under 90-talet; Bad girls (1994), Maverick (1994), Wild bill (1995) och Sam Ramis bortglömda Snabbare än döden (med Sharon Stone!) från 1995.
TA