Första filmen släpptes mars 1972, baserad på Mario Puzos bästsäljande roman, med Gudfadern visade regissören Frances Ford Coppola sin järnvilja mot den kortsiktiga Hollywood industrin. Paramount anlitade den unge filmaren mest för och åstadkomma en B-film.
Coppola hade bestämt sig att förvandla en "skräp roman" till ett modernt mästerverk , helt jämförbart med familjetragedier som King Lear och Kennedys - eller Amerikas utveckling.
Filmen har flera lager som är intressanta. Till exempel hur Marlon Brandos Vito Corleone bygger upp sitt imperium efter en kalkylerad studie av människan ("Keep your friends close but your enemies closer") och inte genom det hetlevrade som äldste sonen Sonny (James Caan) utstrålar. Hans häftiga våldsamhet leder också till en tidig död.
Trilogin är en Shakespeare inspirerad fabel om makt, tronföljd. Michael (Al Pacino) gör resan från snäll, städad college pojk till fruktad Don. Problemet är att Michael är för kall. Tragedin ligger i att han försöker skydda sin familj, Michael fjärmar sig ifrån sin hustru Kay (Diane Keaton), brodern Fredo (John cazale) och sin egen själ. (s.73)
Al Pacino var nästan 31 år när han provspelade för rollen som Michael Corleone. Han hade i åratal kämpat som skådespelare. Coppola hade fått upp ögonen på honom på Broadway. Studion tyckte att han var för kort, för ödmjuk, för italiensk, berättar Pacino. (s.75) Dem försökte hitta någon annan för rollen som t ex Robert Redford eller Ryan O´Neil (s.81). Men Pacino lyckades övertyga sina belackare. Provspelningen för scenen då han skjuter polismannen McCluskley och langaren Sollozzo på en italiensk restaurang, förändrade alla. Även "folket på Studion". (s.75)
I själva verket var han inte särskilt förtjust i varken Mario Puzos bok (romanen hade enligt honom "flera sjaskiga delar" , som han tog bort från filmen) eller filmprojektet. Men han behövde pengarna. Han lade ner all sin själ på produktionen. Det skulle inte bara generera i en Oscars-belönad film, utan kanske rent ut av det bästa Hollywood fått ur sig någonsin.
Filmerna kritiserades för och romantisera maffian. Regissören säger att det handlar ju om gangsters, men dem har trots sitt leverne ; regler, hederskodex. Vito Corleone vägrar och bedriva knarkhandel. Coppola ser dock inte filmerna handla om maffian. Dem speglar en klassisk ädel familj och tillika mäktig dynasti, t ex likt kungarna i antikens Grekland. (s.80)
Gudfadern II (1974) är onekligen filmhistoriens mest lyckosamma uppföljare. Det är en svår konst och uppföljare är ju dömda på förhand att misslyckas. I Coppolas fall blev det snarare motsatsen.
Vad fick honom och göra en "tvåa"?
Han säger att han ville gör en ännu mer ambitiös , vacker och avancerad film än första filmen. Andra filmen skulle vara en del ut av en 6 timmars film. Det är ingen egentligen uppföljare, fortsätter han, det är mer "en roman som skrivs".....
Filmen var tänkt att vara som Oresteia (trilogi om grekiska tragedin) som illustrerar hur ondska ekar över generationer. (s.81)
Brando krävde alldeles för hög summa pengar för och medverka i Gudfadern del 2 ( det talas om 500 000 dollar plus 10 procent av filmintäkterna, vilket var orimligt på den här tiden)
Coppola blev väldigt besviken på Brandos avvisande och omöjliga krav. Detta fick honom och välja och göra en historia om en ung Vito.
Robert De Niro fick rollen som den unge Vito.
Han hade tidigare provspelat men inte kommit med i Gudfadern-projektet. Tidigare provspelade han för James Caans roll som Sonny.
Coppola tyckte inte att De Niro var rätt för den rollen, Han var för "mycket av en mördare", men regissören glömde aldrig hans elektriska närvaro. (s.81) När Brando inte längre fanns kvar i bilden och historien skulle kretsa kring en yngre Vito och hur han avancerade och blev den han blev, då var valet av De Niro - glasklart.
Andra delen i Gudfadern-sagan har spår av Coppolas personliga erfarenheter. Den här gången fanns det ingen färdig upplaga skriven av Mario Puzo. Coppola skrev därför om det som hände i hans eget liv och använde det till filmen; Förändringar i hans äktenskap, i hans familjerelationer och broderskap. "Om man vill dra det till sin spets, så hade jag blivit som Michael eller han hade blivit en symbol för mig", säger regissören. (Menar Coppola att han hade blivit självgod och misstänksam? Antagligen)
Svårigheten och göra "tvåan" låg i och få ihop dem två skilda historierna i en och samma film. Dels berätta om hur Vito Corleone som ung klättrade uppåt och erövrade makt och framgång. Och dels skildra hur Vitos son Michael i samma ålder (som ärvt makten) närmare sig ett annat öde, nämligen misslyckandets krokiga steg. Framgång och fall utifrån olika tider och olika generationer.
Tredje delen handlar om nästan en kunglig familj, säger Coppola. Han ville undersöka rikedom och makt på en högre skala - hur kunde det påverka familjen?
Michaels instinkter har alltid varit bifogade, i tredje filmen är det inte så: Då han vore och bör vara som allra störst inte längre är det. Gudfadern III är mycket Shakespear inspirerad säger regissören , han läste mycket om Kung Lear, Titus Andronicus och Romeo och Julia. Den avslutande delen är djupare, mer tragisk än dem föregående filmerna, fortsätter Coppola.
I Del III ser vi en man som vill ha ställa saker åter till sin plats. Han vill göra sitt bokslut. Michael är i plågor. Döden följer honom vart han än går, beskriver Coppola. Och tankar kring döden präglade själv regissören då, efter att ha förlorat sonen Gio i en båtolycka, året 1986. Detta lämnade spår i filmen, särskilt i dess ödesmättade slutfinal.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar