I pianot finner vi hennes röst

Jane Campions Pianot (1993) berättar vackert historien om den stumma Ada (Holly Hunter) som blir bortgift med en känslokall och girig markägare (Sam Neill).

Ada har en liten dotter (Anna Paquin) som hjälper henne med språket med omvärlden. Dem emellan är det teckenspråk som gäller...
Men det är med ett piano som Ada lever ut och kan uttrycka sig till fullo. Det är inte bara ett instrument för henne. I Pianot ligger hela hennes livskraft, kommunikation och RÖST....den hon är....

Det är mitten på 1800-talet. På en ö vid Nya Zeeland , bebodd mestadels av maorier försöker Ada och hennes man på något sätt etablera sig. Hennes make, Stewart, är mest fokuserad på att vinna mer mark från lokalbefolkningen. Han gör affärer med George Baines (Harvey Keitel), en vit man som blivit mer maorisk med tiden.

Adas make, Stewart, väljer att byta ut hennes piano mot mer mark. Detta till Adas stora missnöje. Men hon lyckas inte avvärja affären....
George Baines vill gärna ha pianolektioner av Ada. Så blir också fallet. Eller, ja så  värst mycket pianoövningen blir det inte tal om. Hon spelar några stycken för honom, och han betraktar henne. Och sedan kommer ett maktspel...
Ada erbjuds få tillbaka pianot om hon låter sig klä av sig för honom.....

Holly Hunter gör sin livs roll i Campions film (Oscarsbelönades också för rollinsatsen). Enastående rollprestation.

Männen i filmen framställs som mer eller mindre svin och föga sympatiska. Ada måste vara stark och listig. Vi funderar både en gång och två gånger över hennes livsval. Varför väljer hon Baines? Eller huvudtaget någon av dessa män? Giftemålet med Stewart var ju arrangerat och inte så mycket och orda om, med tanke på tidens förväntningar. Kanske var allt bättre än Stewart? Och Baines var inte bättre än ingenting alls?
 
I historien finns även "avstickare", den mellan mor och dotter, då dottern sviker modern, eftersom barnet känner sig sviken av sin egen moder. Väldigt intressant fångat av Jane Campion. Och när jag ser om Pianot för kanske 7:e gången, så ganska snabbt inser man att vi saknar en regissör som Campion. Det undersköna bildberättandet, Michael Nymans ståtliga musik och den snåriga och inte helt raka berättelserna som både överraskar och berör på djupet....
TA