Man har sett detta förut.
Action eller klassiska hjältar som går bort sig i komedier (till och med Steve McQueen hade svårt och bemästra komedi genren).
Det funkar helt enkelt inte. När jag ser Ridley Scotts små fåniga Ett bra år (2006) , är det Russell Crowes tur (otur).
Han spelar en upptagen börsmäklare som får ärva ett hus i Provence.
Redan vid första mötet av Crowes karaktär , får jag onda aningar. Han bär glasögon och mittbena och han hejar på sina börsvalpar att sälja och köpa. Han ser ut som en rektor.
På kvällen och in på natten, hyllas han som en Kapten eller Krigshjälte. Kapitalismens mästare. Kapitalismens kapten. Kvinnor från alla håll och kanter uppvaktar honom. Men, hallå! Han ser ju som en predikant. Men har man pengar så....
Ingen verkar bryr sig.
Och då blir ju frågan hur ska vi som åskådare bryr oss?
Det är replikerna och det är tonen i själva filmen. Allt ska vara lite tokskojigt och vad blir kvar. Åsa nisse.
Russell Crowe är gjord för sorg, drama, allvar, han är som bäst när han bär mörker och aggressioner, det finns värme i dem där hundögonen. Men här är allt som bortblåst.
Hans karaktär är för ointressant, och när han äntligen kommer till Frankrike och i en hybrid bil blåser förbi den ena vinodlingen efter den andra , och han skäller ut sin sekreterare och frågar henne, "valde du den här bilen till mig , bara för att jag inte låg med dig på julfesten?" Där någonstans ledsnar jag. Detta hade kunna blivit en riktigt bra film, men själva utförandet är så slarvigt och det är som Ridley Scott var ganska ointresserad. Det lättsamma och det över styrda hurtiga fick fritt spelrum här och det allvarliga , det komplicerade över att vara människa och hennes spörsmål fick stryka under.... TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar