Blev ganska rörd av Erika Hallhagens minnesord för den nyligen bortgångne Gene Wilder (1933-2016). Det som drabbar mig är hans berättelse om hur han med skrattets hjälp fick sina sjuka nära och kära - "överleva". Som barn såg han sin mamma bli svårt sjuk, och han bestämde sig tidigt för att "hans livs uppgift skulle bli och få henne och skatta". Något liknande skedde då hans hustru, Gilda Radner insjuknar i cancer. http://www.svd.se/man-ville-bade-ta-hand-om-och-bli-forford-av-gene-wilder/av/erika-hallhagen
Detta gör honom större, och det gör hans gärningar betydligt mer avancerade.
Wilder är för mig en av de första som jag såg i min "videofilmsbarndom". Hör upp blindstyre (1989) var en film som jag såg om och om igen. Älskade verkligen den komedin av hela mitt hjärta. Det berodde inte bara helt på Wilder, det var minst lika mycket Richard Pryors förtjänst.

Det fanns även en tid då man ville se allt som man bara kunde se. Man såg film på morgon, lunch , eftermiddag, kväll och nätter. Film blev det man sysslade med. Titta på film, alltså. Det hände att någon av kabelkanalerna visade Frisco kid (1979). Mel Brooks filmerna, Det våras för Frankenstein (1974) och Det våras för sheriffen (1974)  smällde högre, och lockade fram härliga skratt. Har inte vågat se om Mel Brooks filmerna eftersom jag befarar att jag nu i vuxen ålder skulle bli så oerhört besviken.
Det är likaså med Willy Wonka och Chokladfabriken (1971), det var ju stort när fritidsgården visade den på stor duk i matsalen. Skolan hade beställt filmerna från magasin och det var en projektor som smattrade och där satt vi säkert 40 ungar och fascinerades över filmen. Det är väl det jag tänker på nu när den rödhårige profilen lämnat oss. Han gav mig och andra filmkickar som vi aldrig glömmer. Filmkickar som några av oss sedan dess ägnat ett helt liv för och återfinna och återuppleva....
TA