Modellerna är till synes inte särskilt förmögna och hyr förmånligt en lägenhetsvit centralt i New York. När en av tjejerna träffar en äldre affärsman från Texas öppnas dörrarna till rikedom och de finare salongerna. Detta gynnar trion för stunden.... När det kommer kritan är verkligen pengar allt?
Rumänen Jean Negulescos film How to marry a millonaire (1953) får undertecknad och först förföras av Lauren Bacall. Hon är tuff och känns som en slags kvinnlig motsvarighet till Humprey Bogart. Hon är självklar och det är liksom inget tjafs. En stjärna. En aktris att dö för...
Behöver jag skriva att jag tycker hon är väldigt vacker?
Men jag kom "hit" för och se en skymt av den omtalade Marilyn. Fröken Monroe gör visserligen intryck och står väl för filmens mest uppenbara komiska talang. Men det är Bacall som man vill se mer av. Hon är ledaren i trion och den som inte "köper" vad som helst. Hon är alltmer skeptisk kring män , och kanske med all rätt....Hon har pondus som ingen annan. Integritet. Auktoritet.
Det blir en film som är smått charmig och ganska underhållande och hör till den där typen av komedier som knappt existerar längre. Det blir ett tidsdokument. Bara början eller vinjetten är ett kapitel för sig. I fem minuter filmas det på en stråkorkester, och det känns nästan lite absurt, för man undrar om man ser "rätt film".
Men det är "rätt film"....
En fundering som lämnar mig efter filmen , är huruvida det verkligen hänt så mycket mellan könen och "dejtingvärlden" och jakten och sökandet efter kärleken. Idag är det ju också nästintill samma saker som lockar eller tycks väcka attraktion: ett fördelaktigt utseende, statusyrke, pengar och rikedom och vem du är.
Pengar spelar roll, säger cyniker.
Romantikern säger något annat. Han eller hon visar omtanke och värme. Kanske kan detta förklara lite varför en film som How to marry millionaire förblir odödlig?
Marilyns kärlek är inte den vi tror. Hon skäms för och bära glasögon i filmen. Hon dejtar en miljonär med lapp för ögat. En pirat på Manhattan. En likasinnad. Men slumpen får henne och träffa stora kärleken, en Mr Right som också bär glasögon och överkommit "fåfängan".... Det krävs dock vissa omständigheter för att parterna skall träffas.... Ett misstag visar sig bli LYCKAN i livet....
Okej, inser jag, det är väl inte den sortens film som du bör ägna dagar åt och analysera kring. Det är knappast sunt eller värt det ens. Negulescos förtjusande film är ju gjord för underhålla och en slags feel good film utan större sensmoral. Det är smågulligt, men något tvetydigt, kvinnorna i filmen är självsäkra, och väljer och plöjer mellan männen och samtidigt framstår de som tvivlare och veliga fram och tillbaka. Det blir en man som får förklara för en annan man hur Lauren Bacall är: "hon säger en sak , men känner något annat".....
Till sist, det är först nu jag förstår hur stort det måste ha varit när Lauren Bacall gästade Stockholms filmfestival för några år sedan. Synd att jag inte förstod det då....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar