Här råder en liknande känsla av öppenhet och exklusivitet, vi tas in i miljöer och i tankar från medlemmarna i bandet Kent , som man bara har kunna drömma om.
Det tecknas ett fascinerande dokument av Eskilstuna bandet som
kämpade i många år och åkte ut till någon sylta i Växjö och spelade för mindre 10 personer. Mer än tjugo år senare, spelar de inför 35-40 000 i Stockholm. Och de spelar in sista skivan i anrika studion Electric lady i New York....
Jag gillar t ex att filmen behandlar varför gitarristen Harri Mänty hoppade av i bandet och bakgrunden till och Jocke Bergs egen syn av "klassikern" Utan dina andetag.
Gillar att Lars Winnerbäck, Markus Krunegård, Anna Ternheim och Johan Renck medverkar i enskilda intervjuer och uttalar sig om gruppens betydelse. Det är snyggt också att inte skriva tittaren alltför mycket på näsan om skälet till varför gruppen lägger ner.
Vi kommer nära medlemmarna i Kent och det finns likheter med andra rockgrupper från historien, om hur allt började, och om Vi mot hela världen-attityden. Men så finns bandets själ och unika uttryck även där, deras relation till fansen, är en sådan del. I filmen möter vi Ada som "föds" in i bandets musik , kan man kanske säga. Och bandets sång 742 (från albumet Isola) är fortfarande ståtlig, symbolisk, magisk och odödlig.
"Du är värd att dö för
Ni kan skratta om ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still"
Kent har förändrat rock och pop- Sverige för evigt, och vi kommer tveklöst inte få se eller höra något liknande. Men det ska bli spännande och se Arvet efter dem. När något avslutas, kommer något nytt , som sångaren Jocke Berg, också, säger under avslutningskonserten. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar