Steven vet inte om han ska ringa henne, då han känner för det - eller avvakta. Han vill inte förlora den här gången. Han gillar verkligen Linda. Och han vill inte kväva henne.
I filmens början då Steven presenterar sig (han talar mot kameran det vi ser i dokusåpor idag, då 1992, var det ett ovanligt grepp) undrar han över hur allt blev så komplicerat. Han visar upp ett vykort (med Robert Doisneaus klassiska bild) och säger: "jag önskar det vore lika enkelt som på det här vykortet"....
Och jämför filmpostern och med just Robert Doisneuas foto!
Steven fick redan som 8 åring uppmaningen från sin pappa, "Ha ett bra liv - lev själv!". Hans föräldrar skilde sig. Och han tänker att livet aldrig har varit enkelt. Jobbet är det han har kontroll över. Och han tänker satsa allt på arbetet.
Han driver hårt sitt projekt om att inför ett "Supertåg". Som den f d diskjockeyn och drömmaren han är , tror han att stadens borgmästare (Tom Skerritt) kommer nappa på idén om Supertåget. Det behövs bara lite god musik och gott kaffe, så kommer människor , välja tåget istället för bilen, säger Steven.....
Janet (Bridget Fonda) är Stevens granne. Hon är servitris och 23 år. Hon känner sig inte som vuxen (essensen av Generation X). 23 var ju jättegammalt, när man var liten , säger hon. Men ingenting har förändrats. Hennes kille heter Cliff (Matt DIllon) som också bor i samma hus. Han är en egotrippad rockmusiker, som inte uppskattar henne....
Vad är det första Steven säger till Linda när de ses för första gången? (På en Alice in chains konsert) Jo, han frågar henne: Måste man spela en roll för och träffa någon på liknande ställen som detta? Ovanlig raggningsreplik....
Debbie (Sheila Kelley) bor också granne med Steven, Cliff och Janet. Energiska Debbie letar kärleken och omvandlar ett skämt till något seriöst. Hon gör en videoannons som hon skickar in till Expect the best, en slags dejtingtjänst eller tv-program , (under en tid då kontaktannonser ansågs vara icke "rumsrena").
Här syns Tim Burton i en cameoroll som videoregissör. "Han kommer bli nya Martin Scorsese", säger något biträde för Expect the best.
Och Debbies videoannons är före sin tid (idag är det ju något liknande man finner på diverse dejtingsidor , om än i skriftlig form eller med hjälp av bilder). Hon hittar så småningom en cykel-kille (Peter Horton från tv-serien Livet runt 30) som har svarat på hennes annons. Hon går in helhjärtat inför dejten. I cykelkläder och på cykel rullar hon mot restaurangen. Och allt kan bara slutar i besvikelse....
Steven och Linda försöker vara vänner. Deras kärlek blockeras av olika skäl. De vill inte syssla med rollspel eller liknande. Men motvilligt , hamnar de där i alla fall.
Janet ser omkring i Cliffs rum. På väggarna ser hon flera storbystade modeller. Hon vill ju att Cliff ska uppskatta henne. Och hon bestämmer sig därför för och förstora brösten. Men läkaren Jamison (Bill Pullman) gör något han aldrig gjort förut.
Han tänker inte genomföra operationen. Du är perfekt som du är, säger han till Janet. Och kan inte din pojkvän , se det, då vill jag att du ställer dig frågan: är du den rätta för honom eller den tänkbara?
 |
| Fint sällskap: Cameron Crowe, Matt Dillon, Chris Cornell, Layne Staley och Jeff Ament |
Cameron Crowe har alltid varit enormt lyhörd för det mänskliga och kunna ta fram det absurda i och vara människa. Hans tidiga filmer (Snacka går ju, Jerry McGuire m fl) präglas av en lätthet, ett flyt, en självklarhet, en värme och en obotlig charm. När man ser en film som Singles skrattar man bitvis, njuter och myser. Har nog aldrig sett en film varken förr eller senare, som denna, där man gillar samtliga karaktärer - lika mycket.
Det gör ju inte saken sämre och se flera av sina musikidoler vimla förbi i små biroller. Här syns ju mer eller mindre alla Pearl Jam medlemmar. Eddie Vedder och co figurerar i Cliffs (Matt Dillon) band, Citizien Dick.
När andra hyllar Woody Allen och andra gärna ser om När Harry Mötte Sally (1989) så kommer jag alltid välja Cameron Crowes Singles , före alla de andra. Det är inte bara en av mina favoritfilmer , det är en av 90-talets mest underhållande dramakomedier, antagligen den främsta romantiska komedin som gjorts någonsin, och det är min generations (sena 70talister , tidiga 80-talister) motsvarighet till Annie Hall (1977). I min bok överträffar den faktiskt till och med Woody Allens klassiker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar