En av 90-talets främsta filmer

Det är 70-tal och nära Thanksgiving-helg. I Connecticut lever familjerna Hood och Carver. Fadern Benjamin Hood (Kevin Kline) vänsterprasslar med Janey Carver (Sigourney Weaver). Hennes pojkar är osäkra och vilsna.

Den äldste, Mikey (Elijah Wood) talar om molekyler och han är sällan närvarande. Det finns en scen i filmen då han försöker spela fotboll, och när laget förväntar sig att han ska fånga bollen, springer han bara och kollar upp mot skyn. Bollen glömmer han bort...

Mikey har en liten romans med Wendy Hood (Christian Ricchi). Men hon förför och retar hans lille broder Sandy. Sandy bär mycket vrede inom sig. Han vill hänga sina tennsoldater och han lider av en osynlig och frånvarande moder (Janey).

I hushållet Hood saknas äldste sonen Paul (Tobey McGuire). Han kommer bara hem under lov och storhelger. I övrigt pluggar han på college i New York. Under sina tågresor fördjupar han sig i Fantastiska fyrans seriemagasin. Han intellektualiserar runt handlingen. Och även om han själv inte förstår vad han kommer fram till, så tror jag Ang Lee är ute efter och fånga liknelsen i serien med bilden av kärnfamiljen, som är en stor del i filmen The Ice Storm (1997). Fantastiska fyrans superkrafter/svagheter skulle kunna finnas i Paul Hoods familj.....

Men det är dunkelt just nu. I 70-talets vrede och förbannelse över Nixon, i en förljugen medelklassförort med tristess och falskheter och sexuell frigörelse - är det alltför lätt och tappa bort varandra.

Det krävs ju knappast en psykolog för och se att Elena (Joan Allen, briljant) och Benjamin (Kline) har haft sina bästa år bakom sig. De har inte längre något och säga varann. Och de lever för jobbet och barnen. Eller?

Elena ser en dag dottern Wendy cykla genom staden. Och modern Elena förbluffas av det vackra, det fria och påminns av att hon inte själv har cyklat på - väldigt länge.

Ang Lees The Ice Storm (1997) är kort sagt - en av 90-talets främsta amerikanska filmer. Skådespeleriet är högklassigt, manuset är delikat och intrikat skrivet och berättandet rymmer en viss asiatisk ton och gör den här filmen , sällsynt minnesvärd och kraftfull. Oförglömlig. Tankeväckande.Det är en film som känns i hela kroppen och som borrar in sig i själen på dig. I slutet går det inte riktigt och bekämpa tårarna. Allt har ju redan hänt. Ovädret kom. Olyckan skedde. Det är försent....

Det blir ytterst intressant och studera hur Fader och Son Hood experimenterar kring det sexuella spelet i olika miljöer. Det visar sig att sonen inte är så god som skenet vill visa. Och Fadern förstår inte riktigt vad han gett sig in på, förrän han förlorat all kontroll....
TA