Inför Cannes 2011, del 1

Inför den 64:e Cannesfestivalen. Om drygt tre veckor är det dags igen. Röda mattor, glamour, gigantiskt pressuppbåd och flera spännande filmer. Men den franska jätten av internationella filmfestivaler kan diskuteras. Liksom förra året visas Hollywoodblockbusters. I år kommer publiken få se Pirates of caribbean 4.

Filmen tävlar inte, gudskelov, men ändå. Är det inte meningen med en festival som Cannes (med sådan anrik historia) att vara skyltmönster och förmedlare av smalare och konstnärligt mer inriktade filmer? 
 

Juryn leds av (som vi har meddelat tidigare)  ingen mindre än Robert de Niro. Han får sällskap av bland andra Linn Ullman, Uma Thurman , Hong kong-regissören Johnnie To och Jude Law.

Cannes har av tradition, spännande startfält i tävlingssektionen. Så även i år.

En snabb titt på festivalens hemsida http://www.festival-cannes.fr/en.html och på klipp från dess tävlingsfilmer ger en viss fingervisning.

Lars von trier återvänder till festivalen. Det var två år senast, då dansken medverkade med kontroversiella Anti-christ. Den här gången blir debatten mindre högljudd. Hans Melancholia utmärker sig med en besynnerlig rollista: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, John Hurt Charlotte Rampling och far och son (Alexander) Skarsgård. Och inte minst Kiefer Sutherland!

Det ska bli spännande och se hornom i Von triers irrationella regi. Sutherland var het på 80 och i början av 90-talet, Lost boys (1987) och Stand by me (1986) gjorde honom till okrönt bad guy. Men som många kändisbarn har han fått leva i skuggan av pappa Donald Sutherland. På 90-talet försvann Kiefer Sutherland. Förekom mest i undermåliga produktioner. Han var på väg att bli bortglömd, om det inte vore för tv-succén 24.

Filmen Melancholia har övernaturliga undertoner, domedagsstämning, två systrar på olika sidor och tycks utspela sig på ett bröllop. Det återstår och se om filmen får ris eller ros. 

Alltmindre meriterande ensemble ser vi i Gus van sants Restless. Filmen verkar mer konventionell än hans senaste alster. Mer en återgång till optimism, och feel good stämning som i Good will hunting, och inte alls i fotspåren av 9/11 som i ångestfyllda Elephant och Paranoid park. Men sökande tonåringar är det ändå fokus på, vilket har blivit Van sants främsta gren. 
TA