Never let me go

Först var jag mest sugen på att se Keira Knightley igen efter några års frånvaro på vita duken (senast syntes hon i två filmer 2008 - The Duchess & The Edge of Love) där hon för en gångs skull lirar i en film som utspelas i modern tid. Men den som mest imponerar i Never let me go är Carey Mulligan som häromåret slog igenom med dunder och brak i 60-tals-pärlan An Education.
Det är också hennes karaktär, Kathy, som filmen centrerar kring. Hon och hennes vänner Ruth och Tommy (starkt spelad av nya Spider-man, Andrew Garfield) verkar tillsynes vara helt vanliga barn som går på en privatskola i England. Idyllen spirar. Men efterhand märker vi i publiken att det är något annorlunda med barnen på skolan.
Snart går det även upp för dom att deras liv bara har ett syfte, de ska utvecklas för att sedan lämna ifrån sig organ till behövande.

Jag har inte läst boken av den japanskfödde Kazuo Ishiguro (numera bosatt i England) men det är tydligt att de av hans böcker som filmats, denna och Återstoden av dagen, passar att förflyttas till vita duken.
Finns ett lätt science-fiction drag över Never let me go, men det stannar vid att själva storyn har känsla av 1984 och att den tar upp frågor som kloning och organdonationer. Styrkan i filmen är att den blir till ett starkt, meditativt och suggestivt kärleksdrama om längtan efter ett riktigt liv, om vänskap, kärlek och ja, de vanliga livsfrågorna.

Utan övriga jämförelser tänkte jag lite på tematiken och känslan i Blade runner.
Regissören Mark Romanek debuterade 2002 med det iskalla thrillerdramat One Hour Photo med Robin Williams och han bevisar med nya filmen att han besitter något eget, något som kan bli stort.
Never let me go är en deppig film, men otroligt vackert gjord och fylld av sevärda skådisinsatser och den är vemodig och stark och ligger kvar länge efteråt i din själ och skaver.

GS.