Tvärtemot bättre vetande, men ändå just därför, såg jag klart skräckfilmen Paranormal activity 2 häromnatten. Var tvungen att dela upp den i två visningar då jag första kvällen helt enkelt inte fixade att se klart den. För mörkt ute. För tyst. Alla andra sov.
När jag såg klart den igår natt var det jobbigt. Det var sent. Och jag skulle försöka sova. Tillslut gick det, men inte var det en picknick. Det värsta med den typen av skräckfilm är nästan efteråt. Så fort jag tänker på den så får jag gåshud och känner obehag.
Första filmen kom 2007 och skrämde slag på mig. Den tog greppet från Blair witch project ett steg längre och suddade ut gränsen mellan spelfilm, dokumentär och verklighet och fantasi.
Tvåan skruvar till det ytterligare och låter familjens kamera tillsammans med de bevakningskameror de låter installera i huset efter ett misstänkt inbrott visa tittaren de oförklarliga och läskiga saker som manifesterar sig.
Utan att avslöja något så väver filmskaparna ihop de båda filmerna på ett smått genialiskt sätt som, om man inte har fått skrämselhicka nog mot slutet, gör att man hoppar till rejält och blir mäkta uppskrämd.
Saw, Hostel och andra moderna tortyr- och slasherskräckisar kan dra något gammalt över sig. Ska man skrämmas ska man göra som i Paranormal activity 1 & 2. Det man inte ser är alltid det som skrämmer mest.
Fy fan.
GS.
Hur står sig Poltergeist i dag? läskig? Larvig? Kult? /john clease
SvaraRaderaI jämförelse med autenciteten i Paranormal så står den sig slätt, men fortfarande är Poltergeist en av de bästa rysarna från 80-talet. Oavsett om det var Tobe Hooper eller Spielberg som avslutade rullen så är den en milstolpe i påkostade skräckisar och är min bok mer kult och mer läskig än avdankad och larvig.
SvaraRadera