Aronofskys mästerverk

Ibland är kort bäst. Ibland kan man nästan sakna ord när man sett eller läst något mind-blowing. Och ibland behövs inte så många ord.
Om filmen Black Swan finns det mycket att säga. Mycket att disskutera. Många tankar och känslor och reflektioner och referenser dyker upp. Tolkningarna och budskapen är flertaliga. Eller kanske få, beroende hur man väljer att se filmen.

Vincent Cassel som den demoniske regissören.

Men jag vill inte skriva för mycket. Men därmed uppmana alla att se filmen. Nu kommer ju inte alla göra det eftersom den inte lockar alla trots den i överlag översvämmande positiva krititiken. Därvidlag är den för mörk, för intensiv och för obehaglig. Och för sexig och full av fula ord.

Portman & Kunis i en scen som får upp tempen en aning...

Black Swan är den typen av film som får en gammal filmräv att bli upphetsad. Som får en ärrad biobesökare och trött filmnörd att känna den där gnistan som med åren får allt svårare att tända till. Och nu menar jag inte bara på grund av filmens sensualitet.

Här har vi en film som i stort sett innehåller det mesta. Visuellt utmanande och intagande. Dramatisk. Välspelad till tusen. Stark story som väver ihop en klassisk opera (Svansjön) med en thriller-psykologisk berg- och dalbane- händelseutveckling som sätter igång tankar och referenser till regissörer som Polanski, Cronenberg och Lynch. Och Hitchcock för den delen. Den är spännande som bara den.

Åhh Winona, du är back!

En annan anledning till denna icke-recension är det enkla faktum att undertecknad ännu inte riktigt landat efter att ha sett filmen. Vet bara att den drabbade mig. Hårt. Som att bli slagen i magen. Över hela kroppen. Och ändå njuta av det. Men ändå känna sig omtumlad och utpumpad. Fysiskt och känslomässigt.

Nu kanske det här låter som om Black Swan skulle vara världens bästa film. Så är det inte. Det är den inte. Men just nu är den ett omedelbart mästerverk. Just nu är den bäst. Ett kraftpaket till film som jag vill, måste, se om. Och om igen. Att rullen skulle vara klyschig och kvinnoförnedrande kan jag inte se, inte fatta, kanske är den det. Men då är Polanskis Repulsion också det. Återigen blir det en tolkningsfråga, hur man väljer att uppfatta filmen. Och det i sig brukar utmärka en bra film. En intressant film.

Natalie Portman måste förstås nämnas. Precis som hennes karaktär vill vara perfekt så är hon det här. Perfekt. Hon gör en majestätisk rollprestationen och ingen kan tvivla på att hon var värd en Oscar-gubbe efter att ha sett filmen.
Mila Kunis är het. Vilka ögon! Och matchar Portman lysande, hon är en spännande ny aktris att hålla ögonen på. Barbara Hershey har jag alltid gillat. Och det är härligt att se Winona Ryder tillbaka på banan igen.



Räcker nu. Ni förstår att jag gillade filmen. Den svarta svanen förförde mig och har mig ännu i sitt hypnotiska grepp.

GS.

PS. Blev ju inte så kort det här... Men det blir ju inte alltid som man tänkt...DS.