Spanjoren Pedro Almodóvar har onekligen skrivit in sig i den moderna filmhistorien. Ingen annan manlig filmmakare kan skildra kvinnor som han gör på film. När man bevittnar hans genombrottsfilm, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988) slås jag av det.

Här finns kvinnan i alla dess gestaltningar. Urstark, listig, svag, ful, vacker, skämtsam, ung, neurotisk, psykopatisk, förförisk och gammal. Kvinnornas liv i filmen är allt annat än bra. Men att ta till flaskan är inget alternativ. Möjligen sömntabletter och cigaretter, där någonstans går gränsen. Utseendet prioriteras trots hjärtat spricker. Allt måste gå, ändå.

I all galenskap och komik blottar sig en tragik, skådespelerskan Pepas (Carmen Maura) hjärta blöder, smärtan är total, efter hennes älskare Ivan, lämnat henne. Hon tvingas acceptera tystnaden. Utan framgång ringer hon honom i ett. Hon lämnar lappar på hans dörr. Hon kollar telefonsvararen. Inget svar. Ingenting. Hon åker taxi och förföljer hans hustru. Hon till och med konfronterar henne i telefonen. ”Du kan dra åt helvete, men hälsa att jag har ringt”, säger Pepa innan hon lägger på.

Pedro Almodóvars fascination för kvinnor har ingen enkel förklaring. Han själv har ingen aning. Men han säger i en intervju för http://shadows.wall.net/features/volver1.htm att kvinnor är mer intressanta än män som subjekt för en historia. Kvinnor har mer frihet till känslouttryck och mera tillgång till sina känslor. De är mindre blyga och har mindre fördomar.

Han fortsätter: - Jag tror kvinnor kan överraska oss mycket bättre, eftersom de har i århundraden tvingats leva i tystnad och i skugga.

Pepa i filmen Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott blir i bekant med en egensinnig, mamboälskande taxi-chaufför. Jag har aldrig dansat mambo, men mambodans är nog som filmen Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Tekniskt avancerat, kvick, stiligt och lätt och svårt på en och samma gång.

Inledningen är vacker och lätt att tycka om. Fransk 60-tals musik förstärker den exotiska dramatiska stämningen. Röda färger. Ivan som är föremål för hela filmen och Pepas kamp, och existens, flanerar likt i en dröm. Han viskar slitna klyschor till de kvinnor han möter.

Filmen har en alldeles fenomenal scen. Den känns familjär på något vis, säkerligen har Almodóvar låtit sig inspirerats eller till och med stulit den från någon äldre film. Närmaste jag kommer i tanken är till Bröderna Marx. Men jag vet att den referensen inte räcker till. Pepa får oväntad besök av sin älskares, Ivans hustru. Ivans son (Antonio Banderas) och flickvän är också på hos Pepe för lägenhetsvisning. Samtidigt gömmer sig väninnan Candela i lägenheten från polisen. Två poliser och en herre från Televerket dyker dock upp i sällskapet, efter ett antal ogenomtänkta telefonsamtal. Mer vill jag inte avslöja. Här kommer filmens definitiva komiska höjdpunkt.
TA