HUR TONY MONTANA FICK SITT EGET UNIVERSUM

I december i år är det 30 år sedan Brian De Palmas film Scarface fick amerikansk biopremiär. I David Taylors bok The Making of Scarface (2005)  berättas historien om hur filmen kom till.

 

Allt börjar med en sömnlös natt. Året är 1980. Producenten Martin Bregman får ingen sömn. Han ser om gamla versionen av Scarface (1932) med Paul Muni.

Bregman häpnas. Ingen motsvarande film har gjorts på senare år. En sådan där film om en amerikansk gangsters uppgång och fall (s.8). Efter den natten är det bara en sak som gäller. Att producera ”gangster opera”, en påkostad gangster film av den gamla skolan (s.10).

Sidney Lumet (Serpico, En satans eftermiddag) ser länge ut att bli regissör till nyinspelningen av Scarface. Han föreslår att filmen ska utspelas i Miami och att Tony Camonte ska syssla med kokainhandel. Och Tony ska inte vara italienare i den nya filmen. Han ska vara en kubansk gangster. (91-92)

Producenten Bregman hoppas få hjälp med manus från en dåtida ung författare, vid namn, Oliver Stone. (s.96) Stone är ett vrak. En personlig tragedi. Att han har floppat med sin film The Hand (1980) är nästan av sekundär art (s.110). Hans tunga narkotikamissbruk äter upp honom. (s.111) Han är förlorad i kokain.

Chansningen med Oliver Stone visar sig gå hem. Han är redan påläst i ämnet och har värdefulla kontakter.Han gör duktig research. Han reser bland annat till Bolivia och Ecuador och besöker kokainbaroner. Där får han veta mer om hur drogernas leverans fungerar. (s.112-113)

Inspirerad av Shakespeares Richard III (s.115) omvandlar Stone 1932 års Tony Camonte till Tony Montana, en våldsam yngling från Kubas fängelser som kommer till USA via Mariel båtarna (s.116).

Regissören Sidney Lumet ogillar hans manus. Det är för mycket våld och allt är för överdrivet, tycker han. Stone blir förkrossad. Lumet föreslår att CIA ska få vara med i historien. Att CIA involverar sig i kokainhandeln för att koppla större grepp över Castros regim. Den idén faller inte i grönska. Åtminstone inte hos producenten Bregman. Stones manus, däremot, är han mera än nöjd med. (s.119)

Bregman vänder sig osäkert till regissören Brian DePalma. (s.120)  DePalma hade tidigare varit med i leken. Han och David Rabe började med manusarbetet först (s.87). De insåg att en remake krävde en uppdatering. Men hur det skulle gå till, visste dem inte (s.88). Frustrerade och besvärade lämnade de projektet. De körde fast. Kom inte längre. Och Sidney Lumet tog över (s.91)

Lumet var ett spöke för DePalma. Han hade jobbat med filmen Prince of the city (1981) men fick sparken. Vem ersatte honom då? Jo, en viss Sidney Lumet (s.72)

 

Det verkade vila en förbannelse över DePalma och Lumet. Den ena vann på att den andre försvann. Nu var det kanske dags att bryta trenden. DePalma ersatte ju Sidney Lumet. DePalma gillade verkligen Oliver Stones manus:

 - Tänk er! Kubaner! Kokain! Al Pacino! Maskinvapen! Tjejer! Wow! Det är vad jag vill se”. (s.120)

Budgeten för filmen gör DePalma orolig. Han har sett hur hans film Blow out (1981) hade överskridit budgeten och hur biopubliken vände filmen ryggen. Han hade inte råd igen med ännu en flopp.

 

Al Pacino har vid den här tidpunkten i sin karriär avancerat. I så hög grad att han nu kan bestämma vem han ville spela emot. Han vänder sig emot DePalmas val – John Travolta. Pacino och Bregman vill hellre ha Kuban-födde Steven Bauer i rollen som Tony Montanas vän och följeslagare Manolo Rivera (s.124)

Bauers bakgrund är till hans fördel. Han föddes i slutet på 50-talet i Havanna. När han var 4 år flyttade familjen till Miami. Var det någon som kände till exilkubanska närvaron i Miami så var det onekligen Steven Bauer (s.125). Han får rollen som Manolo Rivera.

 Om Steven Bauer är självklar i rollbesättningen så är det tuffare för Michelle Pfieffer. DePalma vägrar att träffa henne. Han har nyligen sett hennes film Grease  2 (1982) och är föga imponerad. I den filmen spelar hon en tjej i high schoolgänget Pink Ladies. DePalma lär ha sagt till henne att ”jag kommer aldrig kunna använda den där Rosa katastrofen” (that Pink disaster). (s.128)

Pfieffer vinner dock producenten Bregmans sympatier. Och hon lyckas göra rollen Elvira, till sin, under övertygade provinspelningar.                

                               

Scarface är tänkt bli inspelad på plats i Miami. Filmteamet vill utnyttja helt stadens speciella känsla och lokala färg. I september 1982 får de tänka om. Den kubanska befolkningen i Miami ogillar filmprojektet. De tycker att kubanerna i filmen framstår som knarklangare eller brottslingar (s.139). Flera hot riktade mot filmpersonalen gör att Bregman tvingas avbryta inspelningen. Produktionen flyttas till Los Angeles (s.141).

 

När filmen är klar får Oliver Stone se resultatet. Han är annat än nöjd. Hans kritik mot kapitalism och Den amerikanska drömmen är som bortblåst i filmen:

-          ”För många handlar filmen om bilar, palats, pengar och kokain. Det handlar den inte om. Den handlar om vad dessa saker gör med dig och hur de korrumperar dig. Detta tema finns inte med i filmen”.

 

Stone skriver ett 15 sidigt kritiskt dokument. I skriften redogör han filmens uppenbara brister och hur filmen kan förbättras. Hans manifest får inte det bästa av mottaganden. Bregman och DePalma har tankarna på annat håll. (s.171). Fighten med censuren väntar nämligen runt hörnet.  

På den här tiden i Hollywood har regissörer särskilda kontrakt med filmbolagen. I dessa kontrakt är regissören skyldig att klippa filmen i sådant skick att den undviker att bli X-rated, dvs., totalt barnförbjuden och får endast visas för vuxna. X-rated är mest förknippat med porrfilmer. Det har en negativ klang och filmer med X-stämpel visas inte på alltför många biografer. (s.175-176)

DePalma tvingas klippa filmen tre gånger.Men utan någon större effekt. Censuren godkänner inte filmen och ger den X-stämpel. Det starka våldet och det grova språket (ordet Fuck, hörs sägas, i filmen mer än 200 gånger) kan man inte bortse ifrån.

Bregman önskar få till stånd en förlikning. Mycket står på spel. Om Bregman/DePalma förlorar tvisten får filmbolaget Universal all makt. Vid förlust får Universal fria händer vid klippningsbordet (s.179)

Inget lämnas därför åt slumpen. Bregman rekryterar vittnen. Filmkritiker, poliser, barnpsykologer och filmbolagsfolk får uttala sig fördelaktigt om filmen. Allt för att stärka Bregman/DePalmas aktier.

Det ger också resultat. Det blir ingen 18 års gräns. Men vad vinner de egentligen? DePalmas första klippta version är helt duglig. Och det är också den versionen som blir filmen. (s.180) Filmen som vi alla har ser om och om igen och aldrig slutar älska. TA