Mannen av Ztål

Jag älskade verkligen Zack Snyders tolkning av serieklassikern Watchmen (2009) för hans sätt att ta sig an ett verk som ansågs vara omöjligt att föra över till vita duken. Även om filmen inte är ett mästerverk så älskar jag mycket med den, ambitionsnivån är imponerande, det episka och majestätiska finns där och den känns både mainstream och independent på ett sätt som tillfredsställde både fans av seriealbumet och fans av superhjälte-och- action-filmer.
Vilket inte är en helt lätt uppgift att klara av!

Snyder har tidigare gjort den utmärkta re-maken på George R Romero's zombie-klassiker Dawn of the dead (2004) och slog några år senare igenom med visuella blodbadet 300 (2006). Sucker punch (2011) blev något av ett bakslag för Snyder, men nu är han tillbaka i gamet med sin tolkning av den kanske mest klassiska av alla superhjältar - Superman, eller Stålmannen som han hette på min tid!

Och därav Z:at i rubriken, för den här filmen är verkligen en produkt av Zack Snyder, det är inte bara en annorlunda tolkning av legenden, den är berättad på ett sätt som nog bara Snyder, med hjälp av producenten Christopher Nolan (Batman-trilogin), kunnat göra den.

Kal-El, som ju Stålis egentligen är döpt till, säger att S:et på bröstet står för Hopp på hans hemplanet, men på vår planet vet ju alla vad det står för. Men det kan också uttalas som ett Z då Zack Snyder sätter en tydlig prägel på berättelsen, inte bara hur den berättas utan lika mycket hur den ser ut rent visuellt. Och temperament-mässigt. För då dom tidigare Superman-filmerna, i varje fall dom med Christopher Reeve från slutet av 70-talet och en bit in i 80-talet, var väldigt humoristiska så saknas det nästan helt och hållet i 2013 års version.

Amy Adams som Lois Lane. Liiite tuffare än tidigare versioner...

Här är det mörkt, tungt, pretentiöst och mycket allvarligt. Både visuellt, tematiskt och musikaliskt.
Och även om jag hade hoppats på ännu mer episkt och majestätiskt utförande så gillar jag när det väger över mot det dramatiska och ödesmättade. Mycket hellre det än att det blir för mycket humor.
Därför har jag respekt för en regissör som Snyder, en filmskapare som vågar spänna bågen så hårt att den nästan går sönder, och om den gör det så blir det i varje fall ett ambitiöst misslyckande.

Henry Cavill är helt okey som Superman och han flankeras av stora namn både från idag och igår, som Russel Crowe, Michael Shannon, Kevin Costner och Diane Lane. Och Amy Adams som Lois Lane. Adams är en bra skådis, inget snack om annat, men nja, hon är inte min bild av Lois Lane. Det kommer nog alltid vara Margot Kidder från Superman (1978).

Michael Shannon som General Zod

Snyder berättar storyn om Stålis från början...fast ändå inte... vi kastas mellan dåtid och nutid ganska mycket, men det funkar och en av filmens styrkor är att fokus ligger mer på den utsatthet som det innebär att vara en "alien" än just att han är en superhjälte som ska frälsa världen.

S som i Superman men också S som i en spektakulär action-film med engagerande handling, otroligt snyggt foto, dramatisk, passande musik och en sådär lagom pretentiös, domedags-feeling över det hela.

Stålis jord-föräldrar i skepnad av Kevin Costner och Diane Lane.

Finalen går verkligen inte av för hackor, även om jag satt och funderade över vilken otrolig förödelse slagskämparna lämnade efter sig (Ett ålderstecken kanske?).

Men... Man of Steel är mycket sevärd, oavsett om man gillar Superman eller inte. Och snäppet bättre än den i och för sig underskattade Superman returns från 2006 i regi av Bryan Singer, och kommer säkert yngla av sig åtminstone en uppföljare! Och den ser jag fram emot!

GS.















GS.