...är det andra samarbetet mellan den danske bad boy-regissören Nicolas Winding Refn och nya Hollywood-älsklingen Ryan Gosling. Drive från 2011 blev en mindre hit world-wide och Refn belönades med regi-priset i Cannes samma år.
Lika bra gick det inte i år när deras nya rulle visades under den franska rivierans glassiga sol, den blev utbuad och recensenterna här i Svedala har inte varit nådiga heller.
Förutom några få positiva omdömen (och en viss Peter Bradshaw på respekterade tidningen The Guardian gick i spinn och gav filmen högsta betyg) så har dom svenska kritikerna nästan tävlat i att såga filmen på dom mest fantasifulla sätten.
Så mina förväntningar var ju inte på topp när jag gick och såg den och salongen var ju inte direkt fullsatt om man säger så... Och då var det ändå bara ett par dagar efter premiären.
Helt klart är ju att om man förväntar sig en ny Drive som ju var en snygg, cool pop-rulle med ett fantastiskt soundtrack som nog gick varm i mångas spellistor på spotify, så blir man besviken och kanske till och med förbannad.
Only God forgives är något helt annat, även om man direkt känner igen estetiken från Refns tidigare filmer. Men till skillnad från den ändå något mer mainstream-aktiga tonen i Drive, så är nya filmen betydligt mörkare och svartare och våldsammare.
Vilket ju kan förklara att besökare har lämnat salongen mer eller mindre springades under helgen.
Det finns ju ett filmuttryck som heter "Style over substance", fritt översatt att ytan överglänser innehållet. Och även om Only God forgives har en del att säga (eller man kan i varje fall tolka en del ur filmen) så är den framförallt en suggestiv, visuell och nästan mardrömsliknande historia som fångade mig på ett nästan hypnotiskt vis.
Gosling har mer eller mindre flytt till Bangkok och driver en thai-boxningsklubb (som egentligen är en fasad för brottslig verksamhet) med sin bror som efter att ha slagit ihjäl en prostituerad själv blir mördad av flickans far. När så brödernas mamma, intensivt och briljant spelad av Kristin Scott-Thomas i en för henne ovanlig roll, kommer ner för att kräva hämnd och att det är Julian (Gosling) som ska sköta det, startar detta en spiral av våld och blod i svarta färger.
I andra ringhörnan, i detta blodiga hämnddrama så finns den sadistiske polischefen som skapar rättvisa på egen hand med sitt svärd och efter utförda handlingar så sjunger han vackra ballader på en karaokebar. Detta är bara en av flera faktorer i filmen som gör att man ofta tänker på David Lynch och hans estetik.
Om Gosling sa väldigt lite i Drive så är det ännu mindre som kommer ur hans mun här. Men man förstår att han är plågad av sitt förflutna och ganska så sabbad av sin mamma som är rätt så störd och klankar ner hårt på honom och alltid favoriserat hennes förstfödde Billy.
Julian sitter och kollar på call girls och kvinnor på krogar, han är antingen impotent eller har fått en så uppfuckad kvinnosyn från mamman att han inte verkar kunna ha fysisk kontakt.
Men hans förmåga att kunna skilja på rätt och fel och att ändå, till skillnad från övriga i familjen, ha hjärtat på rätta stället gör att man känner hyfsat för honom och märker också att Refn låter honom symbolisera det kanske enda goda i allt elände som filmen visar.
Only God forgives är, i mina ögon, en minst lika originell, udda och stark film som Drive, men något svårare att smälta.
Så... må Gud förlåta mig, men jag gillade den. Skarpt!
Göran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar