Luhrman ger Gatsby filmiskt liv

DEN STORE GATSBY amerikansk film i regi av Baz  Luhrman
Medverkande: Leonardo Di Capro, Carey Mulligan, Tobey McGuire, Joel Edgerton, Isla Fisher
och Elizabeth Debicki.
Speltid: 2 tim 25 min
Betyg; AT AT AT AT

Det är år 1922. Jag vill dit. Jag vill vara där.
Det är spritförbud. Det är champagne. Det är lösaktighet i dess olika namn. Hysteri, Sex, jazz och festande. Historiens berättare Nick Carraway spelad av Tobey Mcguire är sedan en tid placerad på någon slags vårdhem. Han minns tillbaka: "Ju mer vi försökte anpassa oss, desto mer drack vi, och vi bidrog inte till något nytt", och historien rullas upp igen.

Det är snabba klipp, högt tempo, många åkningar, lekfullt och charmigt och det skrivs med stora bokstäver när Carraway försöker skriva sin livshistoria. New York , Jay Z hörs i bakgrunden. Det är bombastiskt, det är stora gester och jag kan inte stå emot det här. Jag vill vara där. Varje scen är en extremt gästvänlig fest för ögat.

Kläderna, färgerna, inredningen i de olika rummen, miljöerna, det är storslaget och in i minsta detalj har Catherine Martin (Luhrmans hustru) verkligen skapat en magnifik scenografi - filmvärld.

Filmen har fått utstå en del oförtjänad kritik. Svd Jan Söderqvist kallar filmen för "en bling blingig orgie i produktionsdesign och produktplaceringar" (17/5). Han tycker också att Luhrman verkar underskatta publiken med att vara övertydlig och överskriva scener. Nöjesguidens Sebastian Lindvall beskriver filmen som "långtråkig" och "ett enda långt kaloririkt montage" (nr 5, sidan 49).

Det är ofrånkomligt med kritik när en klassisk roman filmas. Oavsett om det är 2013 eller 1974 eller 1949 (Alan Ladd spelade då Gatsby, se mer på www.imdb.com ). Filmen kommer aldrig kunna  överträffa romanen. Om ens göra romanen en liten skärva av rättvisa. Romanen betyder ju så mycket för så många människor. Och när böcker filmas , blir vi ständigt påminda om filmens begränsning som berättarmedium jämfört med romanen.   

Det skall erkännas att jag var skeptisk inför filmvisningen. Trailern som jag hade sett några gånger innan fick mig att skaka på huvudet. Trodde det skulle vara en lång  och för skrikig och alltför gapig musikvideo. 
Men jag blev glatt överraskad av resultatet. Jag vill resa till Baz Luhrmans 1920-talsvärld. Ge mig en enkel biljett, tack, När kan jag åka? Hur kommer jag dit snabbast?

 Baz Luhrman har valt att göra en egen tappning av romanen. Han har anpassat storyn till till en yngre publik (valet av skådespelare tyder på detta) och till samtiden (musiken har en central roll i det).

Nick Carraway flyttar till Long Island, han besöker sin kusin Daisy (Carey mulligan) som lever med den f d idrottsstjärnan Tom Buchanan (Joel Edgerton). Han är förmögen, en bärare av konservativa åsikter och är otrogen mot Daisy. Den återhållsamme Carraway blir sedan bjuden på fest till sin nyrika granne, Jay Gatsby (Di Caprio). På festen möter han flera hundra, kanske tusen gäster, från alla samhällsklasser. Alla verkar vara där. Filmstjärnor, maffiakontakter, politiker m.m. 

Champagne spills, trumpeter vrålar, stora massor dansar och festar som det vore sista natten i deras liv. Carraway liksom jag förundras och fascineras av den här världen, men vem är han då, denne festfixare, vid namn Gatsby? Alla verkar ju vara där, utom honom....

Filmen/bokens kärlekshistoria har jag en del problem med. Jag förstår den inte.  Men kärleken är ju blind som också Jack White sjunger i filmen.

Vi ser en man, Gatsby, som har gjort en resa, the American Dream, jobbar sig uppåt och erövrat framgång och makt. Han har allt. Han försöker på så sätt vinna tillbaka den kärlek han aldrig fick. Hon som aldrig väntade på honom tillräckligt länge efter kriget. Hon som valde en rikare karl framför honom. Han vill återskapa det förflutna, men kan han det? Nick Carraway är inte helt övertygad. Kärleken är som sagt var blind. Och det vi ser mest av är en mans galna projekt, och vilda längtan efter vad då? Är det verkligen kärlek han vill ha? Är det verkligen Daisy Buchanan som han vill ha? Vad finns bakom dem stora festerna, de snabba och glamourösa bilarna och de oändligt många klädskåpen?
En förlorad värld? En förlorad identitet?

Passionen är inte helt enkel att förstå. Än värre är att jag känner inte riktigt så mycket för de drabbade. Varken Gatsby eller Daisy sänder ut någonting till mig. Detta gör att jag tycker kärlekshistorien i filmen tappar i styrka. Jag hade inte behövt förstå relationen, men jag hade gärna haft mer känslor för den.

Nick Carraways resa är mer intressant. Att var inkluderad och exkluderad. Hans utveckling i filmen, och vad handlar hans fascination och beundran av Jay Gatsby egentligen om?; Är det en förebild? En homoerotisk dröm? Broderskap? En Jesus-gestalt? Samhörighet? Rebell? Kanske lite av allt.

Filmens /bokens berättelse är tidlös på många sätt; satiren om konsumtion och överflöde, korruption, dekadens och girighet. Aldrig vara nöjd, ingenting har något värde. Mycket vill ha mera.
Regissören Baz Luhrman (Strictly ballroom, Moulin Rouge, Australia, Romeo & Julia) har all anledning att känna sig tillfreds. Han har lyckats med det ingen annan ha gjort tidigare. Nämligen gett filmiskt liv i en av litteraturhistoriens stora milstolpar! TA