Danske regissören Thomas Vinterberg slog igenom med Festen (1998). Han var en av förgrundsfigurerna kring Dogma och dansk films stigande status. Liksom flera nordbor lockade Drömfabriken. Inte sällan möts konstnären av kreativa motgångar i Hollywood. Vinterberg misslyckades med It´s all about love (2003) , trots med stjärnor som Sean Penn och Joaquin Phoenix.
I fjol fick han onekligen revansch med danska produktionen Jakten (2013).
Men "lyftet" kommer tidigare, redan med föregående film, Subamarino (2009), enligt mig. Två bröder växer upp under usla förhållanden. Deras mor är pundare och alkoholist. Hennes söner som är mellan 10 och 12 år får ta hand om deras nyfödda lillebror. De stjäl välling i jour livsbutiken runt hörnet. De bäddar om honom, och ger all kärlek som är möjlig i ett "fult" hem.
Men de mister honom. Skuldkänslor plågar dem än i vuxen ålder.
Nick (Jakob Cedergren) är alkoholist och hans yngre bror (Peter Plaugborg) är heroinist och försöker ta hand om sin lille son Martin,
Försöker komma underfund varför dansk film är så stark. Hur det kommer sig att dansk film har sådan dynamik och kraftig laddning som svensk film inte är i närheten av. När jag ser Submarino, en sen torsdagskväll i oktober, blir jag är nästan övertygad att dansk film är bäst i världen. Köpenhamn verkar farligt samtidigt spännande. Nästan som ett Manchester eller dunklets London. Man känner hårt för karaktärerna, det är en levande, stundtals obehaglig och plågsam historia. I allt mörker finns ändå något slags hopp. Ibland vrider jag mig av smärta och vill inte se på filmen. Ibland ler jag och ryms av värme.
Film är svårslagen när det inte känns som film, när saker bara visas och berättas som om det vore självklart. Som om filmaren var en fluga på väggen och såg och dokumenterade. Submarino känns väldigt lite regisserad, och det är menat som en komplimang. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar