Medverkande: Marianne Lindberg De Geer, Mikael Wiehe, Åge Alexandersen m fl.
Speltid: 96 minuter
Betyg: AT AT AT AT
Den inhemska dokumentärfilmen står högt i kurs. Härom året var det filmen om Palme (2012) som drog storpublik. Nu är det dags för artisten Björn Afzelius. Den öppensinnade och nyfikne"Bonnläppen" från Hakarp som fick vänner i Kuba och Nicaragua. Han var med och bildade Hoola bandoola band, som blev ett av Sverige största band på 70-talet.
Men enligt kompisen och bandkollegan, Mikael Wiehe, ville "Affe" (som Afzelius kallas i vissa kretsar) bestämma, och särskilt över sina egna låtar. Solokarriären kom lämpligt efter tre lp-skivor med Hoola bandoola. Kritikerna ständigt förkastade honom. Musikjournalisten Håkan Lagher intervjuas i filmen och säger att Afzelius blev en "spottkopp".
Vi rör oss i flera vackra miljöer, i Italien där Afzelius fann ro och en god vän som lojalt backade upp honom, ändå in i det sista. I Kuba och i Nicaragua där han hade politiskt engagemang länge, och än idag spelas hans musik där, och vi ser bland annat hur Mikael Wiehe intervjuas i nationell tv. Man förvånas av den mångsidiga människan Afzelius, kanske fann han det nödvändigt med ett internationellt politiskt engagemang för att fly sina egna demoner?
Hans rastlöshet delade han med norska sångaren och kompisen Åge Alexanderssen: "När man är på turné längtar man hem. Och när du är hemma, längtar du ut igen. Du hör aldrig hemma någonstans."
Kvinnokarl var han med besked. Och enligt hans före detta bandkollegor var det alltid en ny tjej i turnébussen. Ena dagen hette hon Lisa, andra dagen Cecilia. Hon kunde vara student eller lärare eller dylikt. Dem var alltid lika välkomna. Marianne Lindberg De Geer var hans stora Kärlek, och hon berättar mycket uppriktigt om deras stormiga förhållande. Vi får också se i filmen hur hon arbetar med teaterpjäsen Johnny Boy som bygger på hennes och Afzelius liv ihop.
Det bränner till ordentligt när hans mor kommer på tal och den mörka historien om henne rullas upp. Hans moder tog självmord. Tragedin verkade aldrig lämna honom i fred. Hans komplicerade relation till sin mor framträder också i en av hans sånger, Exil. I texten blir hans liv väldigt utelämnande. Han söker hennes kärlek och närhet, men får bara hennes mat. Afzelius ville helst inte tala om sitt privatliv varken med kamrater eller andra. En riktig karl reder sig själv. Men synar vi texterna hans, då ser vi hur mycket han blottlägger av sig själv.
Allvarsam storrökare, fåordig, sportnörd och han förde listor på allt. Under tidigt 90-tal hamnar han i svårigheter. Hans skivbolag Nacksving ligger farligt nära konkurs. Hans låtmaterial är i farozonen. Låtarna kan säljas till andra bolag. Afzelius ger sig då ut på turné i hela riket för att tjäna ihop pengar , så han kan köpa ut sina egna låtar. I slutet av 90-talet blir han allvarligt sjuk och innan han dör skriver han en bok om Kuba och ett album färdigställs efter hans bortgång av hans musikkamrater.
Tusen bitar är en briljant film, välgjort och ömsint porträtt av en stark personlighet i svensk populärmusikhistoria. Filmen är gjord av Stefan Berg och Magnus Gertten. De har bland jobbat med Malmö FF-filmen Blådårar (1998) och sevärda Rolling like a stone (2005). TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar