Magnifik, drabbande och bäst!

16-åriga Adéle (Adèle Exarchopoulos) går första ring i gymnasiet. Hon gillar litteratur men hatar lärare som analyserar sönder böcker. Hon söker efter identitet, sexualitet och kärlek. Pladask faller hon för Emma (Léa Seydoux) en äldre tjej i blått hår.

Emma är självsäker konstnärinna , utbildad, beläst och intellektuell. När Adéle och Emma möts uppstår grandios passion och oslagbar lust. Men deras kärlek är dömt att misslyckas redan på förhand...

Abdellatif Kechiches magnifika Blå är den varmaste färgen (2013) var en av fjolårets mest uppmärksammade filmer. Mycket tack vare Steven Spielbergs jury som tilldelade filmen  prestigefyllda Guldpalmen i Cannes. Men också skapade filmen kontroverser inte minst på grund av dess åtskilliga naken och sexscener.

Det är en kärlekshistoria som drabbar mig redan från första början ändå till slutet. Gravt fascinerad av det lesbiska paret och hur de så småningom hamnar i traditionella könsroller. Adèle jobbar med barn, sköter hushållets mat, serverar och behagar och vill vara till lags. Och Emma  är på gränsen till arrogant, ständigt hyllad för sin konst och objektifierar och avbildar kvinnan, och utmålar henne till Hora/Madonna.

Vi ser två karaktärer ingå i ett kärleksspel, där Adèle är underlägsen jämte sin partner. Hon saknar intellektuell skärpa och kulturellt kapital. Hon blir snabbt ensam i alla miljöer. Hon ger allt till andra, allt hon har. Men hon får så lite, ja , inget tillbaka annat än ödslighet. Vem serverar henne som ständigt serverar och lägger upp mat på tallrikar? När ska hon bli tagen på allvar , sedd och älskad för den hon är?
Det blir därför intressant att se hur hon får bekräftelse och från vilka som ger henne tillfällig stimulans. Filmen är litterär i bilderna, väldigt beskrivande och man sätter värde att skapa extrem autenticitet, och sällan har jag sett en film som utnyttjar sin speltid så väl som denna.

Det stora och långa formatet gynnar berättelsen och vi får fördjupa oss i kärlekens förening, försoning och splittring. Porträttet av Adèle är oerhört kraftfullt. Under filmens gång byter hon skepnader flera gånger, och vilket register och bredd i skådespeleriet. Aktrisen Adèle Exarchopoulos (enligt imdb filmar hon med Sean Penn just nu) vill man gärna se mer av, hon verkligen imponerar med små gester. Ett framtidsnamn, helt klart.  Filmens lågmälda slutfinal ger upphov till fri tolkning. Utan att avslöja för mycket tycks Adéle ta ett viktigt och oåterkalleligt beslut.
När film är som allra bäst då har den bara en färg, ett namn och en titel;  Blå är den varmaste färgen. TA