Kurt Cobain - Montage of heck

KURT COBAIN - MONTAGE OF HECK
Amerikansk dokumentär från 2015
Visades 27-28/4 på utvalda biografer i Stockholm.
Regi & manus: Brett Morgen
Längd: 2 tim 12 min
Betyg: AT AT AT AT


Efter filmens efter-texter visas en intervju med regissören Brett Morgen. Något självgod möjligtvis, då han verkar tycka att han gjort typ världens bästa dokumentär, men intervjun, gjord av en journalist från musiktidningen NME, är intressant och ger ytterligare en dimension till filmen vi just sett. Morgen berättar att en av hans favoritfilmer är Pink Floyd - the wall, där animationer används flitigt och Morgen ville få fram samma känsla i sin film.

Att just han fick möjlighet att göra denna unika dokumentär hade mycket att göra med att Courtney Love älskade hans film "The Kid stays in the picture" från 2002, en dokumentär om demonproducenten Robert Evans som var den förste skådis att bli chef för ett filmbolag och som låg bakom klassiker som Gudfadern, Rosemary's baby och Love story för att nämna några tunga 70-tals-filmer.

Frances Bean Cobain, Courtney Love & regissören Brett Morgen på Sundance film festival i år.

När jag denna måndagkväll ser filmen på den näst största salongen på Filmstaden Sergel i Stockholm är det tydligt att Kurt Cobain, som varit död i nu 21 år, fortfarande fascinerar och intresserar och drar till sig nya fans. Enligt regissören Morgen, som av Courtney Love och dottern Frances Bean Cobain, fick fullständig tillgång till allt material, både tidigare känt och okänt, så är Cobain en av de senaste 30 årens mest lysande och största musikikoner.

Det som slår mig först är att det här är en dokumentär som verkligen fungerar bra, om inte bäst, på bio. Den är påkostad, grymt ambitiöst gjord, pretentiös även, och storslagen i sitt anslag och ton. De animerade inslagen som är långa och mycket snygga handlar om den unge Kurt, hur hans intresse för musik och speciellt punken börjar vakna. Och om hans begynnande och alltmer växande alienation från vuxenvärlden, det är snyggt, det är läckert och det är ett annorlunda grepp.

Filmen är lång, runt 2 timmar och 10 minuter. Nästan 2 och en halv timme om man räknar intervjun med Morgen. Men tråkigt har man inte, det är helt klart. Filmen böljar fram och tillbaka, den kränger och bökar sig fram och inte allt är övertygande eller nytt och fräscht, men på det sätt som Morgen varvar intervjuer med den hisnande mängd av anteckningar och inspelningar som Cobain lämnade efter sig och hemma-videor både från hans barndom och från tiden med t ex Courtney och deras nyfödda dotter, är överväldigande och hisnande och ger oss, faktiskt precis som Morgen påstår, en ny och kanske för första gången en helt ärlig bild av legenden och myten Kurt Cobain.

Och en av de mest tydliga bilderna och kanske också den mest tragiska är ju drogerna, drogerna som Cobain i tidiga år föraktade och tyckte var ett gissel, blir ett beroende (på grund av de ständiga magsmärtorna han hade hela sitt vuxna liv) och en börda som till slut gör att han går så pass vilse att han inte klarar av livet. Trots kärleken till musiken, Courtney, Frances och fansen så blir allt det andra övermäktigt. Bara en sådan sak som att inse att man plötsligt blivit en hel generations språkrör och symbol borde ju få vem som helst att duka under.

Sen är det också extremt tydligt i filmen hur otroligt snabbt framgången kom för Nirvana. Från ingenstans till att vara det hetaste bandet i landet till att bli det största bandet i världen. MTV:s roll i detta sammanhang kan inte underskattas och visserligen ser vi prov på en del av den enorma betydelsen Music television hade för många band och artister som dök upp vid den här tiden, slutet på 80-talet och början av 90.

Även om Kurt ofta under filmen nämner Guns n roses, som han tycker är ett riktigt framgångsrikt band, och som man ibland känner att han är avundsjuk på... eller tycker han dom är töntiga? Nja, helt säker kan man inte vara...
Men säker när man ser filmen är ju att bandet verkligen var punk! Både musikaliskt och attityd-mässigt. Grungen som blev symbolisk med Nirvana känns mer som något som kom efter, klädmässigt och hos band som t ex Pearl Jam som inte alls nådde samma framgångar. Mycket för att Eddie Vedder saknade det som Cobain hade, nämligen utseendet och attityden.

Precis som så mycket annat med både filmen och Cobain så är/ var man inte säker på något.
Kurt var motsägelsefull, försökte ständigt hitta lugn och ro och en balans mellan familjelivet och rockstjärnemyten, men man visste aldrig var man hade honom. Som dokumentären i sig, den är oförutsägbar, både i sättet den berättar på och hur den berättar och trots att man, så att säga, vet hur slutet blir, så sitter man lite grann som på nålar.

Live-spelningarna är vitala och starka och man sitter och håller takten och inser hur jäkla bra det är! Inte minst gäller det den berömda MTV unplugged som blev det sista offentliga framträdandet Kurt gjorde våren 1994. Någon månad senare var han död.

Intervjuerna med Kurts föräldrar, hans syster, med Courtney, med Nirvana-medlemmen Krist Novoselic, är starka och präglade av en vilja att berätta. För många är det första gången de sitter framför en kamera och berättar om Kurt.
Själv undrade jag varför inte trummisen Dave Grohl var med, men fick förklarat för mig att han och Love varit på kollisionskurs ända sedan Cobains död. Däremot tackar Morgen Grohl i eftertexterna, så på nåt sätt har han varit inblandad ändå.

Courtney Love har ju fått mycket skit genom åren. I filmen "Kurt & Courtney" från 1998 så för ju regissören Nick Broomfield fram tesen att det var Love som låg bakom Kurts död. Och mediadrevet under den tid dom var ihop körde ju hårt på faktumet att Love tog knark när hon var gravid, och i en inspelning hör man en klart upprörd Cobain som ringer en kvinnlig journalist på Vanity Fair som skrivit mycket och ofta om parets knarkande och säger att han inte orkar längre, att han kräver att hon slutar skriva om dem, annars...

Blandbandet som drog igång allt...Montage of heck.

I filmen, precis som i olika intervjuer, framgår det ganska klart att kärleken mellan Kurt och Courtney var stark och Love säger att hon ville ha fler barn med honom, men ödet ville annorlunda och Frances Bean var inte mer än ca 18 månader när hennes pappa tog livet av sig.


Kurt Cobain: Montage of heck (titeln kommer av ett blandband som Kurt gjorde och som utgjorde startskottet för Morgen att göra filmen, och hur han ville göra den) är kanske inte den bästa musikdokumentär som gjorts och kanske den inte heller helt tar bort alla dimridåer omkring Cobain, men den är en visuell och känslomässig berg- och dalbana som efteråt känns både fysiskt och psykiskt.
Jag gillar verkligen ambitionen och på det sätt som Morgen tagit sig an det här projektet, även om han kanske är lite för självgod för sitt eget bästa. Men att han är en jäkligt skicklig regissör är det inget tvivel om och han kan verkligen sitt hantverk och sin genre.

Tittar jag i kristallkulan, så kan jag nog se, även om det är lite diffust, att den här dokumentären om några år kommer anses som ett mästerverk och som en av de mest ärliga och intressanta musikdokumentärer som gjorts.
Om inte förr...

Göran.