SVENSKJÄVEL svensk norsk film i regi och manus av Ronnie Sandahl.
Medverkande: Bianca Kronlöf, Henrik Rafaelsen, Mona Kristansen,
Adam Lundgren m fl.
Speltid: 97 min
Betyg: AT AT AT
Ronnie Sandahl gjorde intryck med sin romandebut Vi som aldrig sa hora (2007). Han fångade något som ingen annan vill diskutera just då i Sverige, om manlighet och ung sådan. Boken kritiserades på flera olika håll, och vi som inte sa dåligt, kändes lätträknade.
Än idag minns man den romanen och hur den påverkade mig och fick mig dels och känna igen mig och men också öppna ögonen och öronen. Med tiden kommer Sandahls bok få ett bättre och högre anseende än när den kom.
Det gäller annat med hans filmdebut, Svensk-jävel. Den är hyllad unisont åtminstone här hemma i Sverige. Och det är ju en imponerande regi och filmdebut, onekligen är det så. Vi får följa 25-åriga svenskan Dino (Bianca Kronlöf, suverän!), som letar jobb i ett dyrt Oslo. Hon får sedan jobb som barnflicka hos en livstrött restaurangägare, Steffen (Rafaelsen). Hans hustru är i Afrika och jobbar. Han är själv hemma med parets två små barn. Han har slutat raka sig. Saker och ting kompliceras en aning när han inleder en romans med Dino....
Är inte helt säker vad Ronnie Sandahl vill säga med historien, men någonstans bottnar väl det i Norge och Sveriges relation med varandra och hur vi ser på varandra och vår egen självbild. Men också vad som har hänt senaste åren. Norge blir rikare. Sverige tappar. Och svenska ungdomar tvingas ta skitjobben i Norge och får leva som trälar, men lite lön och mycket slit.....
Flera scener är verkligen tunga och imponerande. Högklassigt skådespeleri och det överraskar verkligen med tanke på Sandahl filmovana. Dialogen är vass och det mesta känns ju ganska självklart. Man spelar mycket på känsla och stämningar. Och det vurms för landsbygden och västra regionen där vår författare härstammar ifrån. En av karaktärerna i filmen saknar inte själva orten, men pizzan och kebab med "Pommes på"....
Den här typen av socialrealism påminner en del om Andrea Arnold eller varför inte Ken Loach. Det är en smäll på käften och åtskilliga sparkar mot smalbenet. Det är filmer som känns och som inte bara passerar en helt oberört. Men samtidigt kan jag känna: har vi inte sett det här förut? Och kanske till och med lite bättre, t ex Andrea Arnolds Fish tank?
Saknar det heta brännstoffet i en film som Svenskjävel, på vissa ställen hettar det till och då är det riktigt , riktigt bra, i klass med Ruben Östlund Turism... höjdpunkten inträffar i filmen vid en middagsscen mellan Dino och hennes älskare och hans vänner. De inleder en konversation om Sverige och Norge....fantastisk dialog, ur-skickligt skådespeleri.... APPLÅDER APPLÅDER OCH APPLÅDER!!!!
Tycker dock att Sandahl eller filmen gör sig lite väl enkelt för sig, själva slutfinalen blir ett smärre antiklimax. En av huvudkaraktärernas berättelser , en av Steffens döttrar släpps helt och det är som om hennes demoner och självmordsförsök aldrig ens existerat. Det är lite slappt, lite synd att man släpper den tråden helt. Men samtidigt har jag förståelse för filmens begränsade format och det handlar väl om vad för typ av VÄRLDSSYN man vill ge och stå för. Hoppets väg eller eländets allé.... Sandahl väljer det första, givetvis.
Hoppas det inte dröjer allt för länge till nästa film, signerad Ronnie Sandahl. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar