Los Angeles polisen Vincent Hannah (Al Pacino) äts upp av sitt jobb. Att sätta dit bankrånaren Neil McCauley (Robert De Niro). Han i sin tur ser hur hans rånarkamrater har sina fruar och familjer. En dag möter han vackra Edy  (Amy  Brenneman) och inleder en stormig kärleksromans.....

Detta går emot hans principer och gyllene regler: "fäst dig aldrig vid någon, blir aldrig tillhörande en plats eller en person. När polisen (heat) kommer på dig, då måste du kunna sticka på nolltid. Inget ska kunna få dig och tveka eller hålla dig kvar".

Michael Manns Heat (1995) håller fortfarande och känns inte alls daterad , våldsamheterna och särskilt skottlossnings-scenerna som utspelar sig vid bankrånet i eftermiddagsrusningen imponerar ännu. Det är fascinerande hur det känns som på riktigt, och hur lite det känns som bara film.

Det är lite ruskigt och se hur flera människor dör, sönderskjutna bakom ratten eller sönderskjutna i brist på skydd vid någon bil. Här finns ingen musik, utan det är skottens ljud, skottens "musik" som viner genom luften. Det är i min filmvärld, den främsta bankstöten, främsta skottduellen som gjorts, och överträffar det mesta , och inte bara i den här genren, utan även bland western-filmer. Intensivt, tätt och spännande. Heat är nämligen inte annat än en modern, uppdaterad western. Det var det som också krävdes för att sammanföra giganterna Pacino och De Niro i en och samma film. Ett tungviktsmöte likt en boxningsmatch, och duell påfallande likt det vi såg förr i western-världen. Vem drar snabbast? Hjärnornas kamp? Intressant detalj som Empire uppmärksammar är De Niro och Pacino gemensamma scenutrymme i filmen. Tre scener i en tre timmars film gör dem mot varandra. Säkert helt medvetet från Michael Manns sida och har med deras historia och göra från Gudfadern 2 (1974). Kaffescenen vi ser i filmen är den 11:e tagningen, minns regissören. (Empire s. 74 cime guide)

Michael Mann verkar vara intresserad av att skildra polisers besatthet och nästan sjukliga begär och engagemang i jobbet i och att finna mördare eller rånare. Han gjorde det ju i Manhunter (1986) , och här i Heat är det ju ett steg större. Männen är på olika sidor av lagen, men de är nästan av samma skrot och korn. De tänker lika och de kan taktiskt manövrera den andra ut.
Det intressanta är väl faktiskt , livet efter jakten , vad händer med en viss karaktär? Tomhet, bara tomhet, antar jag. Nästan likt en tennis match, eller en karriär mellan två hårdföra rivaler och motpoler, och vad händer då den ena slutar eller besegras fullständigt av den andra parten? Det dör ju inte bara en människa, en artist, en pol, det dör ju även någonting i den andre. Striden finns inte kvar. Dynamiken är försvunnen. Uppdraget, utmaningen är ur världen.
Och det väl ytterligare en dimension i Michael Manns film, drivkrafterna eller gnistan eller vad det nu är, finns ju där mellan polisen och hans tjuv och vice versa. Ett beroende. En värld, en kultur, ett språk som bara de besitter. Och det håller dem i schakt och de får dem och leva mer där än någonstans annars. Deras jakt och "förhållande" väcker mer känslor och engagemang än t ex fru och barn.

Mann säger också att Heat handlar också familjevärderingar (s.80 Uncut april 2000, artikelförfattare Chris Roberts). Familjen. Och Charlene (Ashley Judd) och  Chris (Val Kilmers) "omöjliga förhållande" med en liten som, belyser detta mer än väl. En liten historia i den stora historien som är smått rörande. Scenen då Judd skall avslöja sitt ex och tjalla för polisen , och de ser på varandra och Judd visar med fingrarna vad som är på gång är mer än briljant!
Och tänker man efter så handlar ledaren Neil McCauleys vardag mycket om att försöka lappa ihop  Charlenes och Chris  förhållande. Han försöker se bortom otroheten, spelskulderna och spelmissbruk och annat. Samtidigt försöker ju McCauley hålla sig professionell i sin roll som bankrånarledare och sval i sitt eget kärleksliv. Men han längtar ju!
Han gör ju egentligen det som Chris och han själv borde ha gjort.... ta hand om familjen....för vad är det som betyder något i våra liv?
Inte är det pengar....
 
Vad gör eller håller ihop filmen så lyckosamt? Svårt och peka på en enda detalj. Som alltid i Manns produktioner har musiken central betydelse. Elliot Goldenthals musik lägger ju en viss kulör, svärta och stämning som man inte kan ta på, men man sugs in i , redan vid första anblicken eller hörseln. Förföriskt är bara förnamnet.

Skådisarna förstås, förutom giganterna, här ser vi ju många familjära ansikten : Val Kilmer, Ashley Judd (var tog du vägen?), Tom Sizemore, Danny Trejo (heter också Trejo i filmen), Jon Voight, Wes Studi (Dansar med vargar), Natahlie Portman, Ted Levine (När lammen tystnar), Dennis Haysbert (24), Tom Noonan (The Pledge), rock/punk-stjärnan Henry Rollins och Jeremy Piven (Entourage)  

Och bilderna över nätterna i Los Angeles. Dante Spinottis foto är ett konstverk. En värld som är bortom den existerande världen , på något sätt. När Edy och Neil tittar ut mot staden som ligger framför dem, bakom dem och under och över dem, ryser man, och det är gås-hud över hela kroppen. Film blir inte starkare än så här. Kärlek med förhinder och komplicerade relationer har vi sett många gånger på film, det är ju nästan klichéer numera. Men frågan har vi sett den typen av problematik i sådant fascinerande gränslöst vackert skimmer och stämningsskapande miljö förut?
Fotografen Spinotti filmade tydligen över 65 platser runt i Los Angeles. Det är byggnader och platser ofta tomma på människor, det förstärker filmens karaktärer och gör dem betydligt mer äkta och genuina än vad dem egentligen är (Empire, s.74 crime guide, special collector´s edition,)
Lika mycket det är en film , en brottningsmatch mellan två av en generations största manliga aktörer, är Heat också en ren och skär hyllning, och lång kärleksförklaring till staden Los Angeles. Och vem hade kunna gjort det bättre än Michael Mann? TA