En lång halvljummen sommar

Ser om tv-filmen och William Faulkner filmatiseringen The Long hot summer (1985) med Don Johnson i rollen som Ben Quick (en roll som Paul Newman spelade i den tidigare filmatiseringen från 1958). Quick är ökänd runt bondgårdarna längs hela Louisana. Han sägs vara pyroman enligt myten och bränt upp flera skjul och boskapsgårdar.
Familjen Varner har stort inflytande och är en av traktens mäktigaste gods och markägare. Quick lyckas övertyga den äldre herrn (Jason Robards) i huset om "goda affärer". Han får jobb hos familjen, och på ytan jobbar han i en av familjens butiker i samhället. Men riktiga uppdraget för Quick handlar om och förföra den äldste ogifte dottern, Noel (Judith Ivey) i familjen och ge äldste herren i huset - barnbarn och arvtagare till imperiet.

När jag ser om den här filmen slås jag av två saker: dels hur Don Johnson verkligen vara min Gud, och idol i mina unga pojkår. Idag kan jag mest småskratta åt mitt val av idol. Det var ju då en sex-symbol, men knappast någon karaktärsskådespelare. Begränsat uttrycks register och han liksom dagens Jon Hamm fick klara problem med och frigöra sig från stora framgången med en karaktär i en tv-serie.

Det andra som slår mig är hur tiden verkligen har förändrats, mitt sätt och se film, och hur film också presenteras och berättas. The Long Hot Summer är visserligen en habil och påkostad tv-film, men liksom flera filmer från den tiden, var dem väl förutsägbara och förenklade historier, och stupen i liknande form - Happy End, givetvis. Den här filmen är 187 minuter lång, har för mig att den visades på SVT i 2 eller 3 delar. Slutet är under all kritik, det är lite väl övertydligt och fördummande och framförallt smörigt värre. Varför fega? Varför inte låta Ben Quick för en gång skulle göra rätt för sig och gör en oväntad manöver? Genom att lämna familjen Varners liv , och ta tag i sitt eget liv och sina egna demoner och sin kamp mot sin bedrövlige far?

Här finns en mordhistoria som faktiskt bitvis är ganska spännande, men filmen är i sin helhet alldeles för ojämn och flera scener är direkt överflödiga. Jason Robards är dock strålande i en av birollerna som familjens patriark, Will Varner.

Skönheten Cybil Shepard gör vad hon kan av en ganska otacksam roll, rollen som flirtig, uttråkad hemmafrun Eula till en Vaugner Jr (Willam Russ) som lever med stort faderskomplex och det blir inte bättre när Ben Quick blir faderns nye favorit.

John Goodman och William Forsythe i Arizona Junior

William Forsythe spåddes ju en lovande karriär i slutet av 80-talet i och med filmer som Bröderna Coehens Arizona Junior (1987)  och I rättvisans namn (1987) , dessvärre infriades aldrig dem stora förväntningarna, och han blev ett bortglömt namn och skurk i Steven Seagal filmer. Här gör han skäl för lovorden, han spelar efterbliven bondpojke som har central del i mordhistorien.

Judith Ivey som ogifte dottern Noel Varner och Wings Hauser som osympatiske affärsmannen Wilson känns båda fel i sina roller, tyvärr.
Ikonen, och Frank Sinatras ex Ava Gardner gjorde här en av sina sista roller i karriären, och är bara sig en anledning och se filmen.
Men med facit i hand borde jag nöjt med och bara minnas The long hot summer som pojken jag var då upplevde den då, 1985.... TA