Sebbe Silverberg (Martin Wallström) är en självupptagen, bortskämd, oansvarig Stureplansbrat. Han glider runt med för många klädkassar. I klädaffären sitter han mest av tiden. På kvällarna hänger han med polarna på klubbar och inte sällan vaknar han upp i sin egen säng med ännu en blondin. Hans liv handlar mest om yta och status. Det mest genuina som finns i hans liv är musiken. Han skriver egna låtar och sjunger. Och han är på randen till och lyckas. Han är på väg och få ett skivkontrakt. Men när han ska fira med polarna en kväll, råkar han ut för en olycka....

Det är egentligen ganska märkligt att inte flera filmmakare har hakat på Johan Kling (Darling) och nu Lisa James Larsson med denna begåvade dramakomedi Ego (2013) och skildra "Stureplanskulturen" och "brat-kulturen". I denna saga som faktiskt inte går i klichéer fällorna så lätt och håller nästan till mållinjen möts ju "Söder-bönan" Mia (Mylaine Hedreul) och "braten" (Wallström) , och "ljuv musik" uppstår, rent bokstavligen. Hon blir ju hans personliga assistent och de båda förenas kring det kreativa och skapa musik.
Här finns charm, en uppriktighet och det är både lite småkul och små underhållande. Dialogen är ovanligt bra och här finns tungviktare som Peter Andersson i birollerna. Men det är Wallström och Hedreul som övertygar och gör film minnesvärd. Det finns likheter med andra filmer (Don Jon  t ex): med vad Ego fångar som allra mest är : unga människors föreställningar om Ideal partnern och Kärlek och låser sig fast i en begränsad och omöjlig fantasi. TA