Ser alldeles för lite komedier nuförtiden. Skrattmusklerna är otränade, minst sagt.
Det fanns ju en tid då man fullständigt älskade komedier med Peter Sellers (Åh, vilket party) och såg åtskilliga gånger om Den nakna pistolen (1988), En fisk som heter Wanda (1988), Monty Python i Hollywood (1982) etc. En del har ju sagt att humor också är en färsk vara. Det ligger något i det. Det är få filmer eller komedier som vi tyckte var roliga igår som vi skrattar åt i dag....


Å andra sidan finns det ju humor som aldrig verkar dö - Chaplin och Hela och halvan till exempel...
Svårare blir det ju mer med den samtida eller nutida komiken.

Under uppväxten såg jag Wayne´s World (1992) och Waynes World 2 (1993) och gillade ju den grabbiga stilen och alla uttryck (excellent!). Men när allt kommer omkring  var det ju Dana Carvey, och inte Mike Meyers som var den roliga i dem filmerna.


Hans Garth hade glasögon, mindre fagert hår och var ganska robotaktig och präktigt nervös, i synnerhet mot den motsatta könet. Filmerna drev ju med hårdrocken och var på ett sätt en variant av Bevis and butthead...
Humorn var pubertal och tämligen barnslig och inte helt okänslig mot trender och tidsförändring. Mike Myers som var grundaren till karaktärerna och filmerna, hade ju tidigare planterat konceptet och figurerna i Saturday night live. Han har ju en komisk tajming och mycket av hans humor handlar ju om ironi och att han "hakar" upp sig. Han säger något för länge och för mycket, kollar lite för storögt, stammar alldeles för länge. Ja, han är gränslös. Och det finns ju lång tradition av den varan inte minst i Saturday night live. Okej, jag får väl komma till saken. Mike Myers är möjligen uppskattad och har kultstatus, men hur rolig är han egentligen?

När jag ser Austin Powers (1997) skrattar jag nästan aldrig. Känner mig ganska humorbefriad. Myers och drömkvinnan, Liz Hurley verkar dock ha hur kul som helst, men skämten, filmen består av en rad halvdana sketcher...det kanske var kul 1997, Bondparodin fattar man ju, flera scener är nästan identiska (Dr No, Levande måltavla m fl.) men skojeriet känns stundtals lite på fjant nivå och ärligt talat är det så stor skillnad på det här och säg svenska  Dr Mugg (2002) eller Hem till midgård (2003)?

 Jag skrattar gott när Christian Slater oväntat dyker upp som en säkerhetsvakt. Agenten Austin Powers hypnotiserar honom, och inte ens jag kan hålla mig för skratt. I övrigt syns Rob Lowe, vackra Mimi Rogers och Will Farrell i småroller.TA