"When you love someone, you gotta trust them. There's no other way. You've got to give them the key to everything that's yours. Otherwise, what's the point? And for i while, I believed, that was the kind of love i had." Sam Rothstein.
Ser om Martin Scorseses Casino (1995) och trots spellängden (knappt 3 timmar) och den relativt sena timmen så sitter jag åter helt förhäxad framför burken. På många sätt tycker jag Casino speglar Scorseses mästerliga filmskapande på ett utmärkt sätt. Den har liksom allt som en Scorsese på topp ska innehålla. Storyn, regin. musiken, temperamentet, dialogen, manuset, skådisarna, allt är oklanderligt och så njutbart att beskåda. För mig är Casino, precis som hans övriga mästerverk, essensen av vad film handlar om och hur det ska upplevas och kännas. Scorsese är en mästare på att skapa nerviga, febriga, omtumlande och väldigt fysiska filmer som känns i hela kroppen och nästan lämnar dig som en urvriden trasa efteråt.
Casino, som blev mycket uppmärksammad när den kom för att det blev den sista filmen i Sverige att hamna i censurens saxar, en scen där en stackars gangster får sitt huvud mosat i ett skruvstäd, kan ses som en slags kusin till Maffiabröder (1990) då den rör sig i samma universum och inte minst har De Niro och Joe Pesci gemensamt. Och dessa två herrar har haft så fantastiskt många härliga och klassiska repliker mellan sig i Maffiabröder och Casino. Som te x denna när Joe Pescis karaktär inser att han är portad på alla casinon i Las Vegas. - So in other words, säger Nicky (Pesci), i'm fucked. Sam: - In so many words, yes.
Scorseses tidiga 90-tal är otroligt starkt och kan nästan räknas in med hans 70-tal och tidiga 80-tal med klassiker som Taxi Driver, Tjuren från Bronx, King of comedy och, i mitt tycke, grymt underskattade En natt i New York.
Förutom Maffiabröder så berikade Scorsese 90-talet med Cape Fear, Oskuldens tid och nämnda Casino. Sen har det varit lite svajjigt med riktigt bra filmer från den gamle mästerregissören, även om nyare verk som Shutter Island och The wolf of wall street har, i mångt mycket, innehållit en hel del av det som gjorde Scorseses bästa filmer till sådana upplevelser.
Noterbart med Casino är också Sharon Stone och hennes enastående insats i den filmen. Hon bevisade med stor tydlighet att hon hade ett betydligt större register än det hon visade i genombrottsfilmen Basic instinct. Precis som sina medsystrar och kollegor Michelle Pfeiffer och Lorraine Bracco i filmerna Scarface och Maffiabröder så blir Stone katalysatorn och motorn i filmen och visar på hur olycklig kärlek och en jäkla massa pengar och framgång inte funkar så bra ihop, inte i långa loppet i varje fall. Slutar alltid illa.
"...today it (las vegas) looks like Disneyland..." säger Sam Rothstein (De Niro) i slutet av filmen när han summerar tiden som varit och hur allt blivit.. Och lika vemodigt som han säger det känns det för tittaren, det blir nästan som ett statement över hur snabbt saker och ting förändras och hur allt det farliga och politiskt inkorrekta slipas ner och bort.
Inte undra på att det ofta nuförtiden måste känns mer spännande och utmanande för filmskapare, producenter och manusförfattare att söka sig bakåt i tiden för nya projekt. Ta bara tv-serien Mad Men's oerhörda framgång och betydelse i modern populärkultur. Hur många tittar inte bara på grund av att mycket som pågår i den serien nuförtiden är förbjudet eller anses förkastligt och otänkbart?
Säger inte att allt var bättre förr, men förr var det mycket som var bättre... och lite roligare. Eller?
Göran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar