Tv-serierna har sedan länge gått om filmen. Idag förenas människor runt tv-serier, man ser kanske inte serierna samtidigt och inte ens samma serier. Men vurmen, fascinationen och förälskelsen vilar sig i tv-seriens dramaturgi och tv-seriens berättande.  Steget att lämna helt filmens värld för tv-serier är dock för stort och ta, för undertecknad...

Det är något som stretar emot. Vad det är , vet jag inte riktigt. Är det kanske att man ska följa en serie i flera avsnitt och känna sig "fast"? Nja, det handlar nog mer om att gå emot och vara på tvären.

När svenne banan gillar ett band som Kent, väljer jag att inte gilla Kent.
Väljer Svenne banan och snacka tv-serier och fördjupas sig i tv-serier, då väljer jag och diska....

Ett mycket försenat tonårstrots.... kan vi nog kalla det....

Nej, jag har inte sett Breaking bad , hör jag mig säga på ännu en middag....
Nej, jag har inte sett första säsongen av Daredevil , hör jag mig säga under fikarasten på arbetet....
Och det finns bara en reaktion kvar och få från omvärlden: VA? HAR DU INTE SETT DEN!

Senaste serien som jag faktiskt blev "golvad av" var fjolårets True Detective (andra säsongen med Rachel McAdams och Colin Farrell). Tät, suggestiv spänning med fenomenala skådis-insatser, fascinerande miljöer och oerhört välskrivet manus, med betoning på välskrivet. Det lämnade spår i mig, det gav mer-smak och följa en serie. Men livet kom sedan emellan.

Kanske är det nu dags och bli slav av en serie som Peaky blinders? Ärlig talat är det nog inte intrigen som väcker mitt intresse, gangsters i 20-talets Birmingham , nej, det är nog mer skådisarna, främst Tom Hardy, men även Cillian Murphy (bilden) och den gamle "trotjänaren" Sam Neills medverkan.
TA