John (Ulrik Munther) har nyligen avtjänat ett fängelsestraff och återvänder till sin hemby. Han försöker nu börja om på nya kula. Han börjar igen i sin gamla skola. Men ingen har glömt vad han en gång gjort. Hans hemby vänder sig emot honom och vägrar förlåta honom.....
I hans egen familj får han även sin lillebror emot sig.....
Kan han hitta förlåtelse, försoning och frälsning i en värld byggd av taggtråd?
Hur hittar han vidare från sitt gamla jag till ett nytt?

 Magnus Von Horns värdiga Guldbagge-vinnare , Efterskalv har flera kvalitéer, inte minst i ett välskrivet manus och med förtrogna skådespelarna. Och som flera påpekat, valet av popstjärnan Munther i huvudrollen tyder på fullkomlig briljans. Det är ju nästan i jämförelse med vad Harmony Korine gjorde när han valde barnstjärnan Selana Gomez för huvudrollen i Springbreakers (2012). Provocerande för många och för deras egna fans och se idolen i radikalt annorlunda sammanhang....

För oss andra blir det direkt befriande och förlösande och se dem i annan och ny dager.....

Efterskalv är angelägen och beskriver ett ämne och diskuterar också på ett sätt och vis Sveriges värderingar om brottslingar och syn på brottslingar - förtjänar dem en andra chans? Kan människan förändras? Man brukar ju säga att unga människor går fortfarande och forma och kan lättare "komma tillbaka", men är det verkligen så?

Det som kanske mest drabbar mig under filmen är tankar till mördaren Johns anhöriga. Hans pappa spelad av den alltid pålitlige Mats Blomgren (Offside), hur tänker han kring sin egen son? Vad händer i honom när han ser sin son sitta där i soffan och äta pizza med en tjej och se Sverige vinna landskampen? Vad händer i fadern då han får höra av skolledningen att hans son inte är önskvärd på skolan? 270 underskrifter från elever indikerar på det starka motståndet....
TA