Skönhet är allt.

BIO

THE NEON DEMON
Drama/Thriller/ Skräck
Premiär 10 juni 2016 (Sverige)
Manus & Regi: Nicolas Winding Refn
I rollerna: Elle Fanning, Christina Hendricks, Keanu Reeves m fl.
Betyg: AT AT AT AT

Danske regissören till Pusher-filmerna har sedan en tid verkat i Hollywood och gjort filmer med Tom Hardy (Bronson) och Ryan Gosling (Drive, Only God Forgives). Däremellan kom den bombastiska och våldsamma vikingarullen Valhalla Rising med Mads Mikkelsen (2009).

Han har helt klart en egen stil och man måste nog gilla starkt estetiska och snygga filmer med mycket yta och mycket våld för att till fullo sugas upp i Refns värld. Men att det bara är en glassig och glittrig yta tycker jag är en förenkling. Hans filmer funkar lite som allegorier, visserligen lite övertydliga sådana ibland, men det finns budskap under den vackra ytan om man inte blir så provocerad av hans stil att man inte vill se skogen för bara träden.

I The Neon Demon handlar det om skönhetshetsen och att till varje pris vara ung och snygg och vacker, men framförallt, om möjligt, att vara naturligt perfekt. Vilket Jesse, som mer är ett barn än en vuxen kvinna, är. Hon kommer till Los Angeles för att bli modell och sugs upp av modellindustrin och med sin ungdom och sitt oförstörda yttre skapar hon en avundsjuk och svartsjuka hos de andra modellerna som dryper av cynism och självhat och vars yttre genomgått x antal ingrepp.
Ett hat växer fram mot unga Jesse, som vid ett tillfälle säger till sin potentiella pojkvän, oförstående till hennes fascination för denna kalla och ytliga värld - Det är inte jag som vill bli som de, det är de som vill bli som jag.

Refns miljöer är mörka, kalla, hårda, människorna är cyniska, hårda och kalla och allt pumpas fram av hård, tung elektronisk musik till utstuderat kliniska, vackra, glittrande bilder som framkallar en mardrömsvärld som bara David Lynch kan matcha. För övrigt finns en del liknelser med Lynch och även en viss Stanley Kubrick.

Elle Fanning är mycket bra som Jesse och Keanu Reeves synnerligen obehaglig som motellägare.

The Neon Demon är nog ingen film jag gärna ser om, i varje fall inte inom kort. Den är obehaglig att se på, men efteråt tänker jag på den och den vill inte lämna mina sinnen. Lite som det är med Lynch filmer också.
Inte lika våldsam och blodig som hans tidigare Drive och Only God forgives, men mer mardrömslik och creepy i stil och innehåll.

Man kan förstå att den blev utbuad på årets Cannes-festival, det är en film som delar folk i två läger tror jag. Antingen älskar du den, precis som man älskar Winding Refn och hans sätt att göra film, eller så hatar du den.
Och hellre det än en film som breda massan gillar och som liksom puttrar på lite så där mysigt.

Det kan man inte säga om The Neon Demon. Att den är mysig.

GS.