Tittar på Polisskolan (1984). Sex och Bögskämten haglar. Karaktärerna är extremt tillyxade och nästintill karikatyrer: de korkade cheferna, rövslickarna, ljud-fenomenet Jones, tjejtjusaren, vapendåren, morsgrisen, Hightower, Callahan och hon med lena rösten m fl. Varför har man inte glömt dem? 

De tycks nästan existera i filmen enbart för att förstärka Bilden av "de vanliga" personerna i filmen, rebellen Mahoney (Steve Gutenberg) och hans kärlek Karen Thompson (Kim Cattrall). 

Vet inte om jag fnissar av nostalgiska skäl eller åt flöjtmusiken som då och då rullar. Musiken får utrymme då vi ska känna sympati och regissören vill visa att gruppen är ändå schyssta och solidariska. Auktoriteter förlöjligas ( i hög grad) och göra humor på det viset - är tacksamt. Allt är verkligen överdrivet, "helgalet" och förutsägbart. Inte långt ifrån Benny Hill.

Det som kanske mest kännetecknar Polisskolan-serien är dess unika ensemble. Skådespelarna  har jag  med några få undantag (Steve Guttenberg, Kim Cattrall, Sharon Stone, Bobcat Goldthwait och Ron Pearlman) inte sett annat än just här. TA