Woodys blåa film

BLUE JASMINE

Biopremiär 23/8 2013
Manus & Regi: Woody Allen
Medverkande: Cate Blanchett, Alec Baldwin, Sally Hawkins, Peter Sarsgaard, Andrew Dice Clay, Bobby Cannavale med flera.
Längd: 100 min
Betyg: AT AT AT AT AT

Woody Allen är 78 år gammal. Men inte slår han av på takten för det. Blue Jasmine är hans 48:e film och i detta nu så håller han som bäst på och förbereder för den 49:e som enligt imdb.com ska utspelas i Europa och i södra Frankrike mer specifikt.

Man kan verkligen lita på Allen. Inte bara att han lika säkert som att det är julafton varje år levererar en film varje år utan att han lyckas göra film på film på film som håller så hög nivå. Efter dom lyckade "europeiska storstäds-filmerna" Match Point, Vicky Cristina Barcelona och Midnatt i Paris kom Förälskad i Rom förra året och den var ingen höjdare. Underhållande, men lite väl skissartat och med en Woody Allen framför kameran som skjuter iväg trötta repliker som man tycker sig ha hört i tidigare filmer.

Jasmine vet hur man gör entré...

Men så kommer då Blue Jasmine och visar med eftertryck att Allen inte är slut som artist, utan tvärtom. Filmen är inte bara det bästa dramat karln gjort sedan Match point utan kommer nog faktiskt att kunna räknas in som en av de bästa filmer Allen gjort. Och det säger inte lite det.

Allt känns rätt redan från start. Efter ett hennes liv rasat ihop helt anländer Cate Blanchett (fullkomligt lysande här!) till San Franscisco för att bo hos sin syster (brittiska Sally Hawkins är en favorit) tills, som hon säger, "kommer tillbaka på fötter igen".

Sally Hawkins träffar Louis CK på en fest.

New York står för det förflutna i Jasmines liv och Frisco för nuet. Vi kastas mellan dessa städer och får reda på vad som hänt med henne som gjort att hon hamnat där hon är och varför. Från ett jetset-liv med finansmaken Hal (Alec Baldwin, som vanligt oklanderligt bra) till en kraschlandning och "vanligt" liv med sin syrra och hennes loser till pojkvän i en sjavig bostad långt från dom lyxiga våningarna och festerna i New York.

Jag blir omedelbart kär i San Francisco. Och vill åka dit. Har sett staden på film förut förstås, även om den självklart inte förekommer så ofta på vita duken som The Big Apple. Men aldrig har väl den kuperade kuststaden framställts så här förföriskt och charmigt.
Och Allen leder oss genom denna historia med sedvanlig lätthet och elegans. Till en början är det en del skratt och den där lättsamma känslan som präglat Allens senaste filmer. Men ju längre filmen lider desto mer går det över i mer mörka, dova färger och det är lite som en grekisk tragedi över det hela. Och där har ju Allen grävt förut, t ex i På tal om Afrodite.

All is well in New York...

Men det här är Cate Blanchetts show. Hennes förvandling från överklassfru till ett hispigt nervvrak beroende av piller och sprit är inget mindre än Oscars-material. Det är stort skådespeleri och som så många gånger förr visar Allen att han verkligen kan skriva oerhört bra och nyanserade kvinnoporträtt.

Många kritiker både här och i England och USA, har dragit fram namnet Bernie Madoff som en inspiration till filmen, men här i Sverige är väl inte det namnet så känt. Madoff figurerade under finanskrisen 2008 i USA där hans investment-bolag avslöjades som ren svindleri-verksamhet. 

Syrrans boyfriend passar kanske inte riktigt in...

Men jag tänker inte på Madoff när jag ser filmen. Njuter bara av handlaget, miljöerna, skådisarna, dialogen och tänker flera gånger att Woody Allen är helt unik, helt fenomenal.

Blue Jasmine är en blå film, en blues över en kvinnas uppgång och fall och det är så mästerligt utfört att man aldrig vill det ska ta slut. Men det gör det ju och det är också en av Allens bästa sidor, att hans filmer ofta springer i mål på mellan 90 och 100 minuter.

Man jämför bäst Allens filmer med hans egna. Och i det universumet känns Blue Jasmine spontant som ett mästerverk. Alltså ytterligare ett att lägga till alla dom andra mästerverken...

Göran.