Vissa filmer tycks återkomma igen och igen i ens huvud. Filmerna borde man ha lämnat för länge sedan. Men här råder ingen logik. Bara nostalgins makt, antar jag. Det är frapperande att filmerna lever kvar än i ens minne och känslor. Skillnaden vore ju om filmerna hade fått mig att upptäcka saker eller att filmerna stod för stora upplevelser. Men så är inte fallet.
Den senaste veckan har jag tänkt på filmen P.S Sista Sommaren (1988) igen. Jag minns när filmen var bioaktuell. Kista bio var på den här tiden en liten biograf. Biografens ingång utgjordes av en fönsterkub och vars fönsterglas var täckta av bioaffischer. Det var stort, det var som om film var något exotiskt. Det kändes som det bara var just där som du kunde se den här filmen.
Affischen kunde jag ägna timmar åt. Bara titta på filmpostern och insuga känslor och tankar och förväntningar. I dessa ögonblick pumpades det fram Mina bilder av filmen. Nedanför posten fanns det bilder från filmen. Dessa var minst lika viktiga som själva postern. Man tittade länge även på dem. Jag vet inte vad det var. Men just P. S Sista Sommaren kändes som en vändpunkt för mig och svensk film. Jag var knappt 10 år då. Jag vet bara att jag blev vansinnigt intresserad av den här filmen.
Filmens ledmotiv, Allt som jag känner (skriven av bland andra Alexander Bard) gjordes av Tommy Nisson /Tone Rorum, och låg på SVTs Listan och SRs Tracks. En dåtida mäktig Power-ballad. Kanske bidrog låten och videon till min fascination över filmen. För den tidens gällande ungdomstidningar som OKEJ skrev sida efter sida om filmen. Trion Patrik Stenman/Roberto Jelinek och Lisa Nilsson lanserades som snygga och spännande ungdomsidoler. Filmen fick en rejäl PR-skjuts. Jag gillade filmen innan jag hade sett den. Då brydde jag mig inte om kritikerna. Min drivkraft handlade bara om hur skulle jag kunna överlista 15-årsgränsen.
När jag väl sedan såg filmen var besvikelsen ett faktum. Och det var nog logiskt med tanke på mina högt ställda förväntningar. Det var flera scener jag aldrig fattade, och som jag blev mest generad av. T ex Filmens inledning, då Matte (Patrik Stenman) glider runt naken i sin lägenhet och visar underlivet på balkongen inför fotgängare nedanför på gatan. Nu i vuxen ålder tror jag väl att det fanns en mening med dessa naken-scener. Frihet och ungdomens behov av provokation och bekräftelse och omåttligt högt självförtroende. Jag kan göra vad jag vill. Jag kan bli rockstjärna.
Kan tänka mig att Sonet film hade ambitioner att göra en svensk modern och kommersiellt gångbar tappning Jules et Jim (1962). Filmen bygger på danske författaren Bo Green Jensens roman Dansen genom sommaren (1981) (www.imdb.com)
Filmens slutscener var ohyggligt jobbiga och känslomässigt hemska. Det var ganska knäckande att ta del av trions traumatiska avslutning på campingsemestern på Gotland. Aldrig har jag sett varken före eller efter ett hemskare mc-gäng på svensk film än i PS Sista Sommaren. Och det värsta är att dem kommer undan för vad de gör mot Kranken (Jelinek) och Lisa (Lisa Nilsson).
Kanske har det med årstiden och göra. Någonting säger mig att jag borde se om filmen igen. Men förnuftet vill annorlunda. Jag kan dock inte stå emot trycket. Jag ser en kort scen ur filmen. Jag ser ett tidsdokument av 1987. Glada färger. Synttrummor. Stel dialog. Matte och Lisa träffas på ett diskotek till tonerna av Lili och Susies Oh Mama. Dem verkar vara lite för gamla för att gestalta ett par i 17-årsåldern. Men dem är fortfarande snygga! TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar