I The Story of film, del 11 (visades på SVT 3/8-13) väcks flera tankar. Avsnittet sammanfattar 70-talet och härstammar i Hong Kong, indisk, arabisk film och slutar vid blockbusters i Hollywood. Det är pedagogiskt, prestigelöst och väldigt intressant. Indiske manusförfattaren Javed Akthar beskriver tillståndet i Indien under 70-talet som traumatisk. Efterkrigsgenerationen som växer upp med självständighetsförklaringen, 1947, väntar på välstånd och hoppas på bättre tider. Men under 70-talet krossas idealen. Konsten hamnar i svårigheter, och i chock. Mainstreamfilmen påverkas också av tidsströmningen. Det är nu den unga arga mannen får allt större utrymme i filmens värld. En man som tar saker i egna händer. En man som förstår att han måste ta i tu med saker själv. En man som slutar lita på samhället.
I samma avsnitt visas flera exempel på hur man lånar från olika filmer och på så sätt förnyar filmhistorien. Akthar menar att all god konst bygger på spänning mellan tradition och uppror mot den. Det ligger något i det.
Den indiske stjärn-skådespelaren Amitabh Bachchan är vältalig. Han har gjort mer än 150 filmer sedan i slutet av 60-talet. Han berättar om tidsandan under 70-talet. En tid med social oro bland unga människor. Filmerna som gjordes då handlade ofta om någon i samhällets utkanter som börjar utmana systemet. Han rättar till missförhållandena och blir därefter hjälte.
Vad är det som är så intressant med indisk film? Bachchan citerar sin far: "Man får poetisk rättvisa på 3 timmar. Det får man inte alltid under ett helt liv. Det är det mest tilltalande."
Höjdpunkten är dock berättelsen om "förnyaren" Spielberg (som alltid så sparas det bästa till sist). Vi får delar av Hajen (1977) förklarad för oss. Spielberg ville ha realism. Man valde att inte spela in i studio.
Scenen då pojken attackeras av hajen vid badstranden är en av filmhistoriens mest otäcka någonsin , om du frågar mig. Skräcken lever kvar lika starkt i mig nu som då när jag såg filmen/scenen första gången, tidigt 80-tal. Spielberg berättar hur han kämpade med den där scenen länge. Han ville från början göra scenen i en enda tagning , utan några klipp. Men det visade sig bli för svårt. Han kom dock på en lösning hur han kunde göra scenen.
Genom att filma polischefen Brody (Roy Scheider) , utifrån vad han ser och vad han upplever. Och när vi ser honom titta ut mot vattnet som han räds inför och hans roll, att vakta och hans vetskap om att det finns en haj där ute, och att folk fortfarande badar. Utifrån hans position, får vi kameraåkningar fram och tillbaka mot hans ansikte och hans blick och framför honom passerar det flera badgäster. Vi ser deras "byxben" flimrar förbi. Benen försvårar onekligen Brodys uppdrag, att ha uppsikt över badgästerna och bevara säkerhet.
Spielberg berättar att scenen med pojken handlar inte om honom, utan det är en scen om sheriffen och hans rädsla och funderingar. Kanske det viktigaste inslaget i programmet är vad som kännetecknar Spielbergs filmer; hur han frambringar Lusten att få Se - hos oss åskådare.
The story of films programvärd Mark Cousins berättar hur Spielbergs karaktärer upptäcker något, stora ögon och hur de reser sig och förflyttar sig för att se bättre, vi i publiken har fortfarande inte fått se det som människorna i filmen ser. Här använder sig Spielberg av kameråkningar och olika kamervinklar, och vi i publiken sitter på helspänd. Mycket skickligt. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar