Utomordentligt bra, Gyllenhaal!

SOUTHPAW amerikanskt drama i regi av Antoine Fuqua
Medverkande: Jake Gyllenhaal, Forrest Whitaker, Rachel McAdams,
Naomi Harris, Oona Laurence, 50 Cent m fl.
Speltid: 2 tim 4 min
Betyg: AT AT AT AT

Billy Hope (Gyllenhaal) är världsmästare i boxningens lättare tungvikt. Han har allt.
En vacker och supporter till fru, Maureen (McAdams), en klok liten dotter och en jättetjusig villa.
Framgångssagan är total. Hope kommer nämligen från enkla förhållanden från början.

Under en välgörenhetsgala, bland kraftiga fotoblixtrar, dyra klockor och glamorösa klänningar inträffar tragedin som skakar om Billy Hopes liv, fullständigt......
Han går från Den stora Vinnaren till den Den stora förloraren på nolltid. Han förlorar vårdnaden av sin dotter och måste utkämpa en minst lika krävande kamp så väl i ringen som utanför....

Regissören Antoine Fuqua (Training day) gör det inte lätt för sig. Boxningsfilmer har det ju gjorts några stycken genom åren. Men som regissören säger i en intervju; "skulle man tänka så, skulle väldigt få filmer bli gjorda".  Regissören säger sig också se hur filmen handlar om starka band mellan far och dotter, och boxningen förekommer mest i början och slutet, och blir mest en arena för Det Stora Dramat. Och Fugua har onekligen sina poänger i sitt "försvarstal".

http://www.comingsoon.net/movies/features/462985-antoine-fuqua-interview-directing-the-boxing-drama-southpaw#/slide/1

Men när du ser en film som Southpaw, kan du inte riktigt sluta tänka på filmerna om Rocky Balboa (1976-2006). Rocky-sagan måste vara den mest kända och kanske den mesta sedda mellan generationer och i filmhistorien. Och oavsett vad man tycker om den serien , skapade Rocky-filmerna vissa ramar för genren, och i Southpaw ser vi faktiskt spår av traditionen.

Det finns sekvenser mot slutet av filmen, då vår hjälte gör sig redo för den stora finalen, ödesmatchen mot sin dödsfiende och nemesis, Miguel "Magic" Escobar.... Och vi får se hur dem båda boxarna förbereder sig i hårdträning inför den omtalade och kommande matchen i Las Vegas. Det blir växlingar, snabba klipp och parallell bilder från de olika boxarna. Vem är starkast? En kraftmätning som heter duga. Kapp-upprustning, minst sagt. Och Rocky-filmerna handlade egentligen om en enda sak, hur hjälten reser sig och i den nästa sista ronden vänder matchen och "förgör" motståndaren. Hjälten som mot alla odds , kommer tillbaka.

Det är en saga, en bild, en idé och föreställning, världsbild som amerikaner tycks aldrig tröttna på, varken och skapa eller konsumera. Det andas hopp, kraft och förstärker och bekräftar identiteten om Den starka Individen, din egen lyckans smed osv. Southpaw är inget undantag.
Och liksom Rocky är Soutpaw en rätt förutsägbar film. En ganska "snäll" film, man vet vad man får. Och inte särskilt orolig är du för utgången. Men  det är skickligt gjort och det blir faktiskt lite spännande, ändå.

Southpaw lever ändå ett eget liv i boxningsfilm-genren, och det stavas och förklaras dess huvudrollsinnehavare, nämligen Jake Gyllenhaal. Det här är hans "Tjuren från Bronx" (1980), han är som ni vet sedan tidigare, en skådis som tar risker, utrustad med flera lager mod och Method Acting går han verkligen på djupet med. Gyllenhaal bär upp den här filmen, nästan på egen hand, han visar register och återigen, förstår vi varför han kanske är Hollywoods mest lysande stjärna just nu. Han är inte bara hunken med skägget, han visar bredd i sitt skådespeleri. Han är ena stunden , makalöst sårbar och svag, och föga kapabel till något. Han sitter i duschen och låter vattnet strömmar över honom. Och han spottar ut blodet och så ser vi dem där sorgsna ögonen. Hans värld har rasat samman, och vad gör en man som aldrig har tagit beslut i sin liv av sitt liv?

I andra scener , ser vi djuret Gyllenhaal, han lever ut och han ser livsfarlig. Adrenalin- stinn, och han höjer rösten och vrålar ur kraft och vrede. Han är lite som den Robert De Niro, en gång var, oberäknelig, och kan nära som helst explodera och startsträckan mellan "tystlåten och vänlig" till "ytterst obehaglig och våldsam" är aldrig särskilt lång.
Som ni förstår, han är utomordentligt bra i rollen som Billy Hope. Man tror på honom redan från första bildruta och det känns verkligen "äkta".

Filmen visar hur individen för en kamp mot sig själv, mot en bättre tekniskt sett och "ond" motståndare, sin egen historia, familjetragedin och mot systemet. Ok, du kanske kan lista ut redan tidigt hur allt kommer sluta. Men det är inte det intressanta , med den här filmen. Det är faktiskt vägen mot målet som är sevärt.
Jo, ni har hört det förut.

Det är en stark film, inspirerande , plågsam och ändå hoppfull skildring av en ung mans fall och väg tillbaka. Och även om det är Individen , så kan han inte klara "detta utan" en rad personer. Hans dotter (Oona Laurence), i synnerhet hans tränare (Whitaker, mycket bra!), lojala vänner och en godhjärtad kurator (Naomi Harris, yep, visst är det Moneypenny från dem senaste 007-filmerna) bidrar till hans välmående.

Träningsscenerna får mig och "tända" och för en gång skull ser jag också , eller begriper snarare vad boxaren utvecklar för tekniska moment och vad de får betydelse under matchen.

Visst, det är varken överraskningarnas film eller så värst nyskapande och visst är "Magic", Billy Hopes motståndare duktigt onyanserad. Han framställs här med inte ett gott ben i den kroppen. Och han blir närmast en karikatyr, ja , inte helt olik Dolph Lundgrens ryss, Drago i Rocky IV (1985). Men det får vi leva med.

När allt kommer omkring är Southpaw en 12 ronders match som onekligen känns i både ben och märg. Och som berör en på djupet. Gyllenhaal gör kanske sin finaste rollprestation, hittills, i karriären. Det är snudd på omöjligt att inte beröras av hans makalösa porträtt.
TA