En polisstation, nr 9, i ett utsatt område, Anderson och distrikt 13, som polisen kallar det, håller på och stängas ned. Samtidigt driver kriminella gäng runt , i syfte och hämnas på poliser som mördat sex ungdomar tillhörande gängen. En van polis Bishop (Austin Stoker) skall egentligen bara "sitta av" några timmar på stationen, när en kontorets ansvariga måste i väg. Men det blir annat än och bara "hålla ställningarna".
Först ansluter tre fångar , efter att en av dessa blivit sjuk och inte kan fortsätta en sex timmars lång resa mot "dödscellen". Och sedan börjar dem yttre attackerna i form av tung och massiv beskjutning mot Polisstationen... Hur ska Bishop och hans "sällskap" stå pall detta?
John Carpenter var inspirerad av Howard Hawkes westernklassiker Rio Bravo (1959) och gjorde väl sin tappning av filmen i form av Assult of precinct 13/Attack mot polisstation 13 (1976). Hans film ger först en ytlig beskrivning av våld och grymheter. Men bakom fasaden vilar det mera innehåll. Det finns kommentarer kring dåvarande amerikanska samhället, frågor vart håll gick mot rasism, könsroller och inte minst polisvåld och segregation. Och som alla mästare , så behärskar Carpenter skickligt att först och främst göra underhållning av allt detta.
Han säger själv att han ville gör en "exploatiton film" (på kommentar-spåren på den äldre dvd-utgåvan) och det är som jag förstått en genre som är en smula odefinierbar. Den kan innehålla flera olika typer av genres: action, skräck, dokumentär osv. Men en sak är säker: det är låg budget som gäller.
Jag tänkte först på black explotation film genren. Eftersom Carpenter har ju valt Austin Stoker, en svart skådespelare i huvudrollen och som berättelsens hjälte och jag såg det som sympatier för black exploation filmerna som slog igenom i början av 70-talet i USA, med titlar som Shaft (1971) och Superfly (1972). Det var ju också fortfarande, dessvärre, tämligen ovanligt och använda en afroamerikan i huvudrollerna i amerikansk film , även om tiden tickade på och gick mot ett nytt decennium. Och så kan det ju ha varit. Men inte nödvändigtvis. Carpenter hade väl uppskattat Stokers tidigare arbeten och det var nog så enkelt att han gillade den skådisen. Och vem gör inte det?
Hursomhelst är det en spännande film han gjort, och det berättas finurligt, han har ett tag nämligen 3-4 berättelser i gång samtidigt.... Det liknar nästan någon som jonglerar med flera bollar i luften samtidigt. Och lyckas fånga dem alla....
Hatten av.
Här är det också ett "annat filmspråk". Klichéerna av hjälten gör sig inte lika synliga som i övrig amerikansk mainstream film. Bishop är som vi skrev tidigare afroamerikan och vi får inte veta så mycket om honom egentligen, mer än nödvändigt. Han kommer från början ifrån området han nu ska försvara. Han säger fina saker "Jag vill att alla ska få leva" och "han kom hit och sökte hjälp, vi ska göra allt för att han får hjälp". Han är hederligheten själv.
Mer oväntat är kanske den outtalade kärleksromansen som gryr mellan karismatiske fången Wilson (Darwin joston) och polissekreteraren Leigh (Laurie Zimmer). Wilson går runt i hela filmen och frågar om någon har en cigg och bjuda på. Han får nej och åter nej. Men när han frågar Leigh, då får han inte "nej" till svar....
Filmens musik är gjord av regissören själv, och är eggande och väcker intensitet och energi. Man kan ha betydligt tråkigare stunder än så här. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar