Nitton hundra åttio nio

Det finns en stor risk att jag har skrivit om film-året 1989 tidigare.
Eller jag är ganska säker att jag har skrivit om det året åtskilliga gånger förut.
Men varför skulle jag sluta skriva om det året?

Det är ju kanske det film-år som har varit mäktigast i mitt liv.
Jag var 10 år , den sommaren. Och det hör väl till det hela. Jag kunde ju inte av förklarliga skäl gå på filmerna som jag drömde om: Dead bang, Tid för hämnd, Indiana Jones och Det sista korståget, Batman och Dödligt Vapen 2.

Fick nöja mig med Tillbaka till framtiden 2 och Karate Kid 3, dem fick visas från 11 år "i vuxet sällskap". Far fick ställa upp. Han gillade Tillbaka till framtiden 2 bättre än Karate Kid, om man säger så....
Kan inte alltid vara lätt och vara förälder...och särskilt inte till en film-fanatisk son...

Jag minns hur jag köpte soundtracks i kompensation för att jag inte fick se filmerna. Jag hade ett antal skivor med filmmusik, och dessa fick mig väl och "spinna iväg" i tanken och fantisera om filmerna.

Mina föräldrar hade ideal som vår familj skulle leva efter. Jag och min syster skulle inte sitta alldeles för mycket framför TV:n , vi skulle vara ute och leka och vara med kompisar. Vår familj skulle inte ha någon video.
Vi skulle spela fotboll och hitta på saker. Inte passiverade framför en dator eller film. En uppfostran jag idag som vuxen kan förstå och tycka är rätt vettig.
Men vad hände?

Jo, det blev en del fotboll och mycket lekar. Men filmintresset var för starkt. Man lurade föräldrarna eller gick hem hos kompisar och såg video. Det gick ju bra tills kompisens mor började ringa hem till min mor, och fråga om det gick bra om "Thomas och Alexander ser en barnförbjuden film, skulle du ha något emot det?"....

  1989 hade många "starka" titlar, filmer som jag då inte kände till , men som jag senare skulle "upptäcka och uppskatta". Thrillern Lugnt vatten, Stephen King-skräckisen Jurtjyrkogården, Föräldraskap, Uppgörelsen, Road house, Född den fjärde juli, Cinema paradiso, Döda Poeters sällskap m fl.

Det kändes som allt var så spännande på den här tiden. Och som allt hände. Och här någonstans börjar man begripa att "filmvärlden" är ganska "liten", producenter och regissörer hör ihop, och den har jobbat med den och den här filmen hör ihop med en viss genre och man studerade videotoppen och kollade betygen och man började plugga namn. Filmbolagen blir ett kapitel för sig.
 

J t Walsh

Och en dag i skolan var man fullständigt förvirrad och bortkommen. På matte-lektionen fastande allt. Inte matematiken , alltså , utan obetydliga fakta som vissa birollsskådisar, William Forsythe, J T Walsh, Frank Whalley Jr och man visste vem som regisserat (Roger Spottiswoode) en film som Skjut för och döda (1988).
Men det var helt poänglöst redan då.
Själv tyckte jag som den 10 åriga pojken jag var då , att den här världen, det var den största. Jag skulle skriva om film. Jag skulle se allt.
Jag skulle lära mig allt om varje film och varje regissör och skådis.
Vem brydde sig om en matte-tabell, bergskedjor eller hur väte uppkommer?

Minns hur jag ville prata film med alla och hur jag ofta träffade vuxna som gjorde mig besviken. Dem visste inte vad filmen dem sett hette, eller mindes inte. Och jag satt där och gissade. Och jag minns hur vuxna kunde vara så oerhört tråkiga och måttliga. "Den var bra" kunde dem säga om en film, och sedan skulle de prata om en resa dem varit på eller , hur mycket golvrenoveringen på landet hade kostat. Film var bara för dem , tidsfördriv. Medan det var hela världen för mig och kunde vara skillnaden mellan liv och död....
Och där satt man.
Övergiven med filmdrömmar.
missförstod
Nedgjord.

Jag ville ju känna samhörighet och hitta någon som jag. Någon som drömde om Hollywood, som älskade Ray Cokes och MTVs The Big picture lika mycket som jag, någon som kunde se om filmscener om och om igen. Och någon som lekte och försökte vara Martin Riggs i Dödligt vapen (1987). Någon som sprang efter helikoptern  vid den där villan och som sköt och sköt och som tömde magasin efter magasin. Som var manisk och förbannad.

Ser man ur ett filmhistoriskt perspektiv och det har ju irländaren Mark Cousins gjort och han har ju påpekat att den här perioden är konstnärligt ganska fattig film-period. Det är blockbusters som härjar, och mycket lite "nytt under solen". Och det skriver jag väl under på, men 1989 är ändå ett
  film-år som förblir speciellt för undertecknad....
TA