Men när syskonen låtit det sjunka in, börjar de på tu man hand läsa deras mors dagböcker. Dessa böcker rymmer en berättelse om hur deras mor, hemmafrun Francesca Johnson (Meryl Streep) i mitten av 60-talet mötte fotografen Robert Kincaid (Clint Eastwood). Ett kärleksmöte som varade bara i fyra dagar, men som varken han eller hon glömde och bar med sig resten av livet....
Broarna i Madison County är en oerhört finstämd och elegant snyftare. Historien är djupt rörande och innehåller flera intressanta ämnen. Vi ser Meryl Streep glänsa i rollen som Franscesa, en inflyttad italienska till hålan i Iowa, hon blev Richards maka och hemmafru och moder till två barn. Hon ägnar dagarna åt matlagning och under middagen är det så tyst. Hon är inte sedd och ingen bryr sig om henne i sitt egna hem. "Livet blev inte som det jag drömde om som liten flicka" , säger hon till Robert. Och han är inte långsam och ge henne feed-back. Han menar att i slutändan handlar det inte om hur saker blev, utan om tacksamhet; "De gamla drömmarna var fina drömmar. De förverkligades inte, men jag är glad att jag hade dem".
Vem är då Robert? Han är en fotograf som reser runt hela världen och lever sitt liv igenom kameralinsen. Han älskar människor , han behöver alla, men ingen enskild. Ingen individ är viktigare än någon annan. Hans fria liv, hans annorlunda leverne väcker både beundran och upprördhet hos Francesca. Livet i Iowa är sömnigt. Så sömnigt så när en otrohetsaffär uppdagas, livas hålan upp.
Det är vanligt, säger han. "De flesta tror att de äger varann. De sätter upp gränser. Jag dras till det mystiska"....
Hon vill höra om hans reseäventyr, och ber honom ta "henne till Afrika i tanken"....
Han hjälper henne i matlagningen, han öppnar en öl och ger henne den och uppmuntrar henne till och gå och bada. Han bryr sig om henne, han ser henne, är nyfiken på hur hon lagar mat och han får henne och skratta. Hon mumlar inför sig själv:"han är trevlig"....
Francescas familj är bortrest under fyra dagar, hon möter Robert som är på besök i Iowa för och dokumentera dem täckta broarna i trakten. Hon guidar honom till broarna, de röker, äter tillsammans, och pratar om livet och många olika saker.
De blir förälskade....
Det som hänt oss , händer inte alla, säger Robert, "En sån här visshet känner man bara en gång i livet", fortsätter han...
När dagarna är till ända kommer ju verkligheten i kapp dem. De ställs nu inför ett val? Skall Francesca bryta upp från tristessen och livet som hemma fru och följa med Den stora Kärleken, Robert?
Eller ska hon stanna kvar, vara lojal till Richard och barnen?
Hur historien ska skrivas, hur historien ska sluta, ligger på hennes axlar....Ensamt , mycket ensamt och bära själv, ett sådant ansvar....
Under deras dagar ihop får Robert höra om hur en av grannkvinnorna blivit avslöjad för en otrohetsaffär. Robert ser henne vid en vägkrog , där inne möts hon av förakt och kyla bland både personal och gäster. Nu går hon "skam-gången".Denna sociala kontroll och skvallersamhälle håller människorna i schakt och får även Robert och Francesca att beakta försiktighet....
Det här är en film som är så mycket mer än en gripande kärlekshistoria. Framförallt är det Clint Eastwoods stora stund, han har regisserat filmen och spelar ju huvudrollen. Han är självklar i rollen, och det är så roligt och se honom för en gångs skull lämna karikatyrerna (Dirty Harry) han spelat i så många år, och här äntligen få gestalta en människa av kött och blod, känslor och intellekt.
Meryl Streep är som alltid fenomenal, hon är tveklöst sin generations främsta aktris. I den här filmen spelar hon en karaktär med en smärre italiensk brytning. Det är ett under, hur hon för varje filmroll ger oss ett nytt övertygande porträtt. Vad är den kvinna inte förmögen till? Det är frågan, det.
i filmen finns det en rad scener där hon bara genom sitt kropp-språk uttrycker sig kärnfullt. Och jag tänker på en viss promenad-scen och den påminner lite om den scenen hon gjorde med Robert De Niro i The Deer Hunter (den scenen då de ses efter kriget och Christopher Walken är saknad, och de vet inte riktigt hur de ska bete gentemot varann)....
Dramaturgiskt är filmen inte helt slentrianmässig. Det är visserligen tillbaka blickar till de fyra dagarna mellan Francesca och Robert och "nutid" med dem vuxna barnen. Och hur dem försöker förstå sin egen mor.
De vuxna barnen blir som oss åskådare, vi är på samma nivå. Vi delar känslan av att vara helt främmande, men nyfikna på och förstå moderns "okända liv", och de hittar brev, dagböcker, anteckningar och nycklar till en byrå. Nyckeln blir ju en symbol, man låser upp , eller får en ingång till något nytt, till det okända, till Mammas "gömda liv"....Det som hon aldrig berättade om under sin livstid.
Filmen har en del fina repliker och formuleringar som borrar sig in i hjärtat på noll-tid.
I ett brev har Francesca skrivit till barnen: "Det känns svårt och skriva detta. Jag kunde ju låta det dö med mig. Men med åldern avtar ens rädsla. Det känns viktigare att få bli ihågkommen för den man var under sitt korta jordeliv. Sorgligt om man dog utan att de man älskar fick veta vem man var..."
Under Robert och Francescas is-te talar de om hennes barn som nu är vuxna. Inga barn längre. "Saker och ting ändras" , berättar hon. Han säger: "Ja, alltid. Det är en naturlag, många är rädda för förändring, men att saker kan ändras är väl en tröst. En av de få saker man kan lita på här i världen".
Det var en del turer innan filmen blev av och det blev bestämt att Clint Eastwood skulle göra filmen. Sydney Pollack var länge på tal och vara rätt man för uppgiften. Robert Redford var också aktuell ett tag för både regin och spela huvudrollen. Catherine Denuve provspelade för rollen som Francesca, Jessica Lange, Susan Sarandon och Isabella Rossellini var också namn som figurerade bland lämpliga kandidater. Men det blev ju Meryl Streep. Och ingen kunde ha gjort det bättre än henne.
Enligt hjärnforskaren Håkan Fischer så definierar han kärlek som en kombination av tre komponenter; passion (sex), intimitet (närhet/tillit/förtroende) och engagemang. Allt detta ser vi i Robert och Francescas romans....
De blir sinnebilden för KÄRLEKEN.
Och aldrig glömmer vi den här filmen.
Ett av 90-talets största filmögonblick. Helt klart.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar