Tonårspojken Donnie Darko (Jake Gyllenhaal) förväntar sig jordens undergång. Det är 1988, och presidentval inom kort. Hans syster (Maggie Gyllenhaal) tänker rösta på demokraternas Dukakis , vilket upprör honom. Aggressiviteten bubblar inom honom.
Föräldrarna känner inte igen deras son.
Han hör röster och hans "vän" Frank som bär kaninmask befaller honom och göra den ena olustiga saken efter den andra.....han börjar med och bränna ner skolan....
Polisen och skolledningen är övertygade om att gärningsmannen är en av eleverna på skolan. Samtidigt skuldbeläggs en ung idealistisk lärare vikarie (Drew Barrymoore) för hennes val av litteratur i undervisningen. Hennes läromedel kan ha eventuellt inspirerat elever till pyromanbrott....
Donnie Darkos lillasyster håller på med uppvisningsdans på skolan. Hennes danslärare "förälskar" sig i föreläsaren Jim Cunningham (Patrick Swayze) som talar om och välja Kärlek före Rädslan. Donnie Darko tycker sig se Kejsarens nya kläder i en sådan som Cunningham. Cunnigham talar bara nonsens.
Under en föreläsning bespottar Donnie honom, och möts med applåder från sina skolkamrater.
Den konservativa skolledningen uppfattar Donnie Darko som en belastning. Han frågar, dessutom sin naturvetenskapslärare om de stora frågorna. Om religionen, om ödet och om människans fria val. Men läraren väljer till slut och "kväva" diskussionen. Samtalet kan kosta honom jobbet....
Donnie förälskar sig i den nya tjejen i klassen, Trisha (Jena Melone). Tillsammans utvecklar de idéer om en tidsmaskin...
Hos terapeuten (Katharine Ross från Stepford wives) utforskar han sin tankar, fantasier, drömmar och sår från det förflutna. Terapeuten ser en ung man som är på randen av paranoid-schizofreni. Hon uppmanar föräldrarna (Mary McDonnell och Holmes Osborne) att ge sonen högre doser medicin och mer timmar i terapi. Kan föräldrarna få tillbaka sin son? Kan han räddas från sin egen undergång?
Många undrar vad som hände med regissören Richard Kelly efter hans film Donnie Darko (2001). Vet inte hur mycket det lönar sig och i spekulera runt det. Däremot kan man konstatera att hans film Donnie Darko förtjänas se om och om - igen. Klassiker känns så utslitet och använda , numera. Men det är en alldeles unik filmupplevelse och hans film (som var hans andra långfilm) kommer, med all säkerhet, och uppskattas i decennier - framöver.
Det känns även lite märkligt och se den här filmen just nu. Omedveten eller medveten väljer jag och se om den, och i dessa dagar som det politiska (obehagliga) sker i USA. I filmen är det slutet på 80-talet och det känns lite som när vi ser det där hyckleriet, den konservativa nymoralismen vräka sig fram , så tänker jag och jämför med Trumps (värderingar) intåg i Vita huset. Och det känns, mina vänner, som om vi ställer tillbaka klockan.... vilket är väldigt olustigt....
En av flera briljanta saker i Richard Kellys film är nämligen hur han låter skolan framstå i mångt och mycket som en metafor för just hans samhällskritiska blick över USA. I "hans" USA (skolan) ifrågasätter du inte RÄTT OCH FEL, RELIGIONENS HEGEMONI eller DE NYFRÄLSTA..... Nyanser och kritisk tänkande fördöms.
Våldet finns närvarande där, hela tiden, och de flesta vuxna rår inte på ungdomarna som förövare eller offer. De ser inte och låtsas inte se hur den kinesiska runda flickan mobbas och utsätts för rasistiska tillmälen , ute på skolgården och ute i väntan på skolbussen....
Visst, sätter Kelly tonen för ett 80 tals nostalgisk skimmer med hjälp av musiken (Echo and the bunnymen) och flera populärkulturella referenser till bland annat tv-serien Våra värsta år (1987-1997), E T (1982), Evil dead (1981), Karate Kid (1984), Halloween (1978) och en rad kultförklarade high school filmer. Och valet av flera skådespelare är givetvis långtifrån slumpartade. Men filmen stannar inte vid nostalgi. Donnie Darko ihågkommes främst som en makalöst kraftfull, lyhörd, empatisk och fristående ungdomsskildring över dess förvirrade gränsland mellan barn och vuxen och ångest över de stora frågorna och sökandet efter sammanhang och identitet. Har nog inte sett en bättre skildring över en ung mans apati och nedbrytning som här , sedan Scorseses Taxi driver (1976). TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar